Vid fyra igår natt/morse vaknade dottern och undrade om vi skulle gå upp och fira henne och gå till förskolan och bjuda på glass. Några timmar senare, utan att jag egentligen lyckats somna om, var det dags att sjunga Ja må hon leva för vår stora tjej.

Vår stora, stolta treåring som är både stor och liten på samma gång. Men det är nog så det är att vara människa, liten ibland och stor ibland. Vi har väl alla åldrar inom oss. Mysig frukost med presentöppning är en bra början på en dag tyckte hon, och traskade iväg till förskolan med sitt glasspaket.

Senare på kvällen blev det treårskalas med släkten, fler presenter och många intryck! Tänk att hon redan är tre år, vad fort det har gått. Ändå kan jag knappt tänka mig hur det var innan hon kom, vad gjorde vi då? Det känns helt overkligt att jag ens haft ett liv där jag inte hade någon att hämta med mig hem från förskolan efter jobbet, att det funnits en tid utan tassande fötter in till vårt sovrum på natten... (Och för all del ett liv där man kunde tacka ja till en tillställning på stående fot utan att konsultera nätverket och planera i dagar för att kunna lämna hemmet   )

I morse var hon tomte på sitt allra första luciatåg, så lugn och stolt stod hon på trappavsatsen ute i den tidiga morgonen. Hemma har hon sjungt sångerna i flera veckor men idag var hon alldeles för upptagen med att iaktta sina kompisar och alla uppradade föräldrar mittemot. Det värmde i mitt hjärta att se dagen gry med den upplevelsen   (Och i detta luciatåg fick även pepparkaksgubbar/gummor delta. Det serverades även pepparkakor.) Efteråt blev det fika på avdelningen, mysigt. Somnade sedan en stund på sängen, luciafirandet var vad jag orkar på en dag. Trött efter igår, lämnade återbud på vattengympan idag för jag kom inte ur sängen när jag väl lagt mig. Kände redan igår kväll att det blev för mycket, tog några tabletter innan jag lade mig. Aj aj idag. Måste ta det lugnt.

Apropå ork så läste jag idag i nyheterna om en studie som gjorts av Sahlgrenska där man visar att det sociala livet kan begränsas av foglossning. Känner verkligen igen mig i beskrivningen av studien, det här har ju verkligen tagit kontroll över hela mitt liv. Kan inte låta bli att tänka samhällsekonomiskt också, tjugo procent av alla gravida kvinnor sjukskriver sig någon gång för foglossning. Tänk vad vi kostar samhället pengar. Vi jobbar inte och orkar inte vårda våra relationer som vanligt, det är dumt att tro att det inte får konsekvenser. Någonting i mig säger att det inte känns ok att det bara är såhär, gilla läget-attityden. Ett väldigt dyrt och kanske onödigt läge att gilla.

Det forskas för lite på området menar en av de få som faktiskt gör det, Thomas Torstensson, forskare och sjukgymnast på Sundsvalls sjukhus. I den länkade artikeln säger han några ord som får mig att tänka: "Alla har rätt till en vettig bedömning! Fråga vem i din stad som kan något om bäckenrelaterad smärta. Tuffa till dig! Kräv din rätt! Du har väl andra mål i livet än att anpassa dig till smärta, eller hur? Onödig smärta är det ingen som tjänar på. Det gäller att inte bita ihop och lida, många kvinnor verkar göra det." Han menar också att sjukvården bör undvika att ge det märkliga rådet att ospecifikt "röra på sig".

Ja vad ska man säga... Jag känner att det är fel att bara gilla läget men var är orken till att "tuffa till mig" ? Vem ska jag tuffa till mig mot? Vården är knappast illvillig möjligen finns där okunskap.

Ska lägga mig och läsa en stund innan mannen och dottern kommer hem från stan, de åker tydligen skridskor just nu enligt senaste uppdateringen från Whatsapp. I morgon är vi hemma alla tre. Trevlig lucia!

I detta vinterlandskap traskade dottern nyss iväg med sin moster till pulkabacken en bit bort. Jag hör dem genom fösntret. Snön yr. Vinden har tilltagit idag. Snäll moster som ger sig ut med ett litet snötroll   Dottern har pratat om mosterpulka ända sedan hon vaknade i morse.

Igår kväll såg vi en riktigt bra film, Incendies (Nawals hemlighet). Kan verkligen rekommenderas. Ingen feelgood-film direkt men gav upphov till mycket känslor och samtal mellan mannen och mig. Började lördagkvällen i soffan med kaffe och glögg, men snart orkade min arma kropp inte sitta längre så vi fick fortsätta filmkvällen i sängen.

Dagarna som gått... I onsdags var jag på julfest med jobbet, roligt att träffa alla igen! Åt en jultallrik, det dracks glögg och lektes lekar. Allt var passande nog lugnt och stillasittande, det kändes dock i kroppen när jag kom hem så helt färdig gick jag och lade mig. Jag orkar ungefär en dryg timmas socialt umgänge åt gången nuförtiden, tur att alla andra också bara sitter inne den här tiden på året så jag slipper ha dåligt samvete   Blir trött och grinig som en gammal bitter tant om jag inte får vila och vara i fred, men jag ska lagra lite gott humör till i vår. Hav överseende.

Det är så fint...

det här med vinter.

Och så kan man

julpynta! Även det här året finner man dock tomtar och annat på andra platser än där man ställt dem. Till exempel nedbäddade i någon dockvagn. Undrar hur de kommit dit?

Och annars... Två vattengympa-pass som vanligt. Eftersom jag fått mer ont den senaste tiden börjar det bli besvärligt att ta mig dit, tycker hållplatsen jag åker till ligger lite för långt bort från själva vattengympan. Så att vara i vatten är skönt men det är projektartat med logistiken kring den, vet inte riktigt hur jag ska göra.

Mannen jobbar. Dags att börja förbereda lite inför den stora dagen som är på onsdag, dottern fyller tre. Presenter som ska inhandlas och allt det där   

Min nya vän på väggen i sovrummet visar Emil för dottern medan jag halvligger/sitter bredvid med datorn. Hon har varit hemma idag för magsjuka, klart vi skulle få hit det nu inför födelsedag och allt. Den får gärna försvinna till dess! Mitt lilla troll som hade sett fram emot att få åka pulka idag   Verkar inte vara alltför aggressivt, har inte hänt något sedan i morse.

Snön har kommit, föll igår natt. Igår var jag en bambi på väg till vårdcentralen, inser behovet av isdubbar till kryckorna. Känner nu även större sympati med gamlingar med käppar och kryckor sedan jag känt hur halt ett bussgolv är när man försöker stödja sig på sitt hjälpmedel för att ta sig fram i gången. Inte stabilt. Stackars gamlingar, de har det såhär varenda vinter.

Var hos läkaren igår, blev sjukskriven januari ut. Känns trots allt bra att ha någonting att ställa mig in på en lite längre period den här gången, det har ju blivit några turer med undersökningar och bedömningar vid det här laget. Har mött bra och förstående läkare varje gång men det är klart något tröttsamt att dra samma historia gång på gång då det med undantag av en gång alltid är olika läkare jag kommer till.

Vecka 25. Gick alltså in i den sista trimestern igår. Femton veckor till vi får träffa vår gosse, femton veckor känns inte så länge.

Igår

Mitt hjärta har bakat hjärtan och lite annat

Idag

Min nya sovrumskamrat! I detta sällskap ska jag tillbringa de närmsta månaderna, ses till sommaren!

Karln är på ett stort, gult varuhus i västsverige, dottern somnade som en stock och jag har varit ute och kört bil. Mina föräldrar åkte hem för en stund sedan, njuter av lugnet och tystnaden... Ska nog göra en kopp te. Körningen gick bra men orkade inte köra så länge idag, fick ont. Men jag ska klara detta så jag kan slappna av sedan.

Har försökt göra i ordning lite här hemma inför julpyntandet som ska ske i helgen, börjar nog i morgon. Fram med tomtar och ljus, mysigt i vårt hus   Vattengympat idag, tog det försiktigt, tycker tyvärr att värken blivit värre.

Små små snöflingor faller, kylan har kommit, i morgon mvc-besök. Första besöket sedan inskrivningen i vecka 12, ska bli spännande och kul att höra det lilla hjärtat slå! Har redan fått höra att jag har stor mage, "Det är en rejäl kula du fått" sa min kära mor. "Säg inte så, förstår du hur den kommer se ut om fyra månader?" Fick väldigt stor mage förra gången och den här verkar följa i samma spår. Så olika det där kan vara. En del som snart ska föda har en rund liten kula på magen medan andra är stora som hus. Mötte en kompis för något år sedan några dagar innan barnet kom, hon gick snabbt fram på trottoaren med sin lilla kula och böjde sig ner efter något på marken. Bryr mig inte om hur min mage ser ut under graviditeten egentligen, tänker mest på bristningarna man kan få sedan. Det ska man ju heller inte bry sig om egentligen, kärleksspår efter att ha burit på det finaste i världen och allt det där. Men andra verkar bry sig för jag har fått frågan flera gånger under båda graviditeterna, "Har du fått några bristningar?" Går ju inte att inte tänka på det, när andra gör det.

Dags att börja beställa lite klappar till dottern nu, på hennes tomtelista kan vi välja mellan femtioelva typer av gosedjur, doktorsväska, lyftkran, leksaks-gräs (?) och ett antal andra saker... Hon har smak för mycket, men ännu ingen särskilt dyr smak   

Dags att släcka ned och träda in i drömmarnas land... Inte tänka mer på körkortsteori idag... Om det inte uppsöker mig i drömmarna vill säga...

Dagens upptäckt: badskum!

Såhär ser det ut när jag hämtar dottern från förskolan. Långsamt på kryckor och med "koppel" till ryggsäcken där bak. Folk tittar. Idag var hon en hund. Känner mig som disciplinmamman. Längtar inte till halka eller snödrivor, undrar om vi ens kommer i väg då   Eller hem snarare, mannen tar alla lämningar nu. Jag tar bara de hämtningar jag absolut måste.

Försäkringskassan är ju en nära bekantskap nuförtiden och som sådan kommer man ju kanske med överraskningar ibland, dagens överraskning var 3000 kr på kontot för sju dagar den här månaden. Tack   Det hjälper mig att betala en sjättedel av hushållets räkningar och ingen mat. Nu blir man som en sån där gubbe som säger jag är en hederlig skattebetalare och har alltid gjort rätt för mig och tänker, ja det är tacken för att man jobbat och betalat skatt, aldrig varit sjukskriven tidigare eller tagit emot några bidrag. Men men det rasslar väl till i kassan så småningom, retroaktivt är väl bara en längre period för FK än för oss andra antar jag...

Jag har tänkt mycket på Bobby sedan igår, då det meddelades i media att styvfadern numera är villkorligt frigiven. Mamman är ute sedan i somras. Allt det hemska de gjort. Om livstid vore livstid tänker jag, men de fick ju inte ens livstid, det var inte ens mord eftersom de båda skyllde på varandra. Så det blev grovt vållande till annans död. Så snabbt går det tydligen att sona en överlagd barnmisshandel med död som följd, misshandel genomförd av de som skulle stå pojken närmast. Det är inte utan att man börjar jämföra i straffskalan... De här människorna som begått dessa fruktansvärda handlingar, befinner sig nu någonstans i västsverige och kanske ska leva vanliga liv så småningom. Det innebär att man kan komma ifråga för någon typ av relation med dem, de kommer kanske ha ett yrke som gör att man ska ha en yrkesmässig kontakt med dem. Man kan fundera över stora livsfrågor som förlåtelse, en andra chans, att se människan bakom handlingen... Men i grund och botten kan man fundera över om man ens har lust att överväga att vara så dumsnällt godhjärtad.

Igår kväll efter Solsidan såg vi på del två av Historieätarna, kan verkligen rekommendera den för er som är mat- och historieintresserade. Sjuttiotalsavsnittet gav upphov till många skratt   Fick dock skratta ståendes, halvsittandes, liggandes, gåendes... Allt utom att sitta stilla i soffan i ett försök att undgå den värsta värken. Det jobbiga just nu är att jag är så trött hela tiden, men det är inte längre skönt att gå och lägga sig. Det är värst på kvällar och nätter och aningen bökigt med alla stödkuddar och att endast kunna sova i en sovställning... Såhär kände jag mig de allra sista veckorna förra gången, inte i vecka 24. Enda gången det är skönt att sova är mitt på dagen då jag ännu inte hunnit bli så svullen i benen, får nog lägga om min dygnsrytm   

Mannen och dottern tog en långpromenad i morse och handlade dagens lunch på vägen, phad thai mmm. In i micron med den och sedan bussen till vattengympan!