Då har vi kommit in i mars, årets första vårmånad och även månaden med bf. Tänk att det är den här månaden vi ska bli en tvåbarnsfamilj. Men än är det riktigt dags, det är några veckor kvar. Har redan för två veckor sedan börjat få meddelanden, mail och frågor om i fall det kommit någon bebis ännu, så för er som läser och undrar; det är beräknat till den 24:e. Sedan kan det alltid ske tidigare men än kan man inte vänta sig att det ska ha hänt, tre och en halv vecka kvar för att vara exakt   Så sakta i backarna nu, han kommer när han kommer och jag måste hinna tömma kameran först och känna några sista sparkar i min mage för sista gången i mitt liv... (Lite sorgligt, det där.)

Solen strålar från en blå himmel passande såhär den första mars, snart kommer mannen och dottern hem från jobb respektive förskola och vi tar helg. Egentligen skulle karln jobbat i helgen men behövde bara komma in en kort stund i dag, i övrigt blir han hemma med betalning då han inte hade möjlighet att åka på jobbresa till andra änden av landet som läget är nu. Skönt med lite tid tillsammans efter hans intensiva jobbperiod som varit.

Var hos läkaren i onsdags, fick förlängd sjukskrivning till bf. Läkaren förstod inte varför jag inte redan var sjukskriven ända fram, att jag kunde ha sluppit komma in för ännu en bedömning när den senaste var för mindre än en månad sedan. Fick förutom den gamla vanliga värken även med onda sammandragningar i intyget, och dem kan man ju bara vila "bort". Hon lät hoppfull om att slippa kryckorna ganska omgående efter förlossningen (ingen garanti såklart), men hon trodde att jag kunde förvänta mig visst besvär av foglossningen minst ett halvår framåt. Med tanke på att foglossningen efter dottern satt i i 2,5 år så väntar jag mig det där halvåret minst. Antagligen kommer jag att kunna ta längre och längre promenader men jag ska vara vaksam kring "vanlig" träning, att ta ut rörelser i sidled och absolut inte bära de första veckorna.

Apropå sammandragningar, och behovet av integritet jag skrev om i förra inlägget fick jag häromdagen en hand på magen mitt under en sammandragning. "Aj!" ropade jag till. "Oj vad hårt det var" svarade personen snopet. Ja vad ska man säga, gillar inte att folk känner på min mage överhuvudtaget, det är fortfarande min kroppsdel liksom och inte någon slags husdjur. Och ja, nu gör det även ont då han är cirka femtio cm lång och trycker och buffar han på därinne med låt säga ett knä samtidigt som livmodern drar ihop sig är det inte skönt med en klapp just där. Det är jättemysigt med bebismage men klappa gärna folks katter istället   

Häromdagen tog vi mellanmålet vid havet, tillsammans med en (gravid) vän från stora stan som var på snabbvisit... Vi pratade gissa-vad medan karln och dottern gick på upptäcktsfärd

Igår gjorde dottern (med viss assistans) pannkakor åt oss, mmm...

Dags för lunch här nu, coq au vin från igår kväll är inte fy skam att ha som rester

För resten av Sverige är väl det här en börja-jobba-igen-måndag, men inte för oss. Visserligen började dotterns förskola idag efter juluppehållet men vi andra i familjen har varit sjukskrivna respektive lediga efter nattjobb. Dottern håller på att somna nu efter en händelserik dag, vad hon längtade tillbaka till förskolan! Jaaa! ropade hon det första hon gjorde i morse när jag väckte henne.

Annars... En ståbräda har införskaffats idag, det blir nog bra. Karln tog sushi till lunch, mmm det var längesedan. Ingenting jag äter superofta men blev sugen på det när jag tänker efter, får vänta ett par månader till bara. När dottern var några dagar gammal kom en vän till mig hem med sushi, gud vad gott det var, minns det som en av de bästa sakerna som hände under dotterns första levnadstid. Det och ostbrickan på BB. Hmm, jag minns såklart andra bra saker också från den tiden som inte har med mat att göra. Det första glaset rödvin till exempel   

Vi ska se en film snart. Funderade på Tarantinos nya men insåg att den är för lång just nu. Icke sittvänlig. Får bli någon annan. Får mig att tänka på att det snart är filmfestival i en närbelägen större stad, men den blir tyvärr inte förärad med ett besök av oss i år. Leder och fogar och annat knepigt säger åt mig att satsa på 2014 istället. En gång i världen när jag bodde i denna västsvenska större stad var vi ett gäng som brukade ta en heldag och se massa film, äta gott, se mer film, ta ett par öl, se film... Och kanske en öl till. Lyste definitivt upp vintermörkret, det som är i januari-februariskiftet när julen är över och endast det långrandiga, slaskiga, grå återstår innan våren kommer. Men 2014, det är nog ett bra år för film, mat och öl, det känner jag på mig.

Igår var det dags att sitta till bords hos mina föräldrar igen, den här gången för att fira min kära mor som blev 56 år ung. Det var bara fem dagar sedan föregående sammankomst, de hade inte ens tagit bort bordsdekorationerna, det är ju knappast någon idé. Gott hade hon gjort i alla fall   

Nu kom dottern upp, för femtioelfte gången. Många pottbesök ikväll. Och kolla läget lite. Inträffar ofelbart just de kvällar jag och mannen inte setts på länge (jobb, bortakvällar) och tänkt sätta oss i soffan och få igång filmen...

Mvc i morgon, vecka 30 idag. Inledningsmeningen på den länkade sidan; "Nu kanske det börjar kännas som att du varit gravid i en evighet och det kan vara svårt att tänka sig att du ska vara gravid i ytterligare 10 veckor"... Behöver jag säga mer?

Vid fyra igår natt/morse vaknade dottern och undrade om vi skulle gå upp och fira henne och gå till förskolan och bjuda på glass. Några timmar senare, utan att jag egentligen lyckats somna om, var det dags att sjunga Ja må hon leva för vår stora tjej.

Vår stora, stolta treåring som är både stor och liten på samma gång. Men det är nog så det är att vara människa, liten ibland och stor ibland. Vi har väl alla åldrar inom oss. Mysig frukost med presentöppning är en bra början på en dag tyckte hon, och traskade iväg till förskolan med sitt glasspaket.

Senare på kvällen blev det treårskalas med släkten, fler presenter och många intryck! Tänk att hon redan är tre år, vad fort det har gått. Ändå kan jag knappt tänka mig hur det var innan hon kom, vad gjorde vi då? Det känns helt overkligt att jag ens haft ett liv där jag inte hade någon att hämta med mig hem från förskolan efter jobbet, att det funnits en tid utan tassande fötter in till vårt sovrum på natten... (Och för all del ett liv där man kunde tacka ja till en tillställning på stående fot utan att konsultera nätverket och planera i dagar för att kunna lämna hemmet   )

I morse var hon tomte på sitt allra första luciatåg, så lugn och stolt stod hon på trappavsatsen ute i den tidiga morgonen. Hemma har hon sjungt sångerna i flera veckor men idag var hon alldeles för upptagen med att iaktta sina kompisar och alla uppradade föräldrar mittemot. Det värmde i mitt hjärta att se dagen gry med den upplevelsen   (Och i detta luciatåg fick även pepparkaksgubbar/gummor delta. Det serverades även pepparkakor.) Efteråt blev det fika på avdelningen, mysigt. Somnade sedan en stund på sängen, luciafirandet var vad jag orkar på en dag. Trött efter igår, lämnade återbud på vattengympan idag för jag kom inte ur sängen när jag väl lagt mig. Kände redan igår kväll att det blev för mycket, tog några tabletter innan jag lade mig. Aj aj idag. Måste ta det lugnt.

Apropå ork så läste jag idag i nyheterna om en studie som gjorts av Sahlgrenska där man visar att det sociala livet kan begränsas av foglossning. Känner verkligen igen mig i beskrivningen av studien, det här har ju verkligen tagit kontroll över hela mitt liv. Kan inte låta bli att tänka samhällsekonomiskt också, tjugo procent av alla gravida kvinnor sjukskriver sig någon gång för foglossning. Tänk vad vi kostar samhället pengar. Vi jobbar inte och orkar inte vårda våra relationer som vanligt, det är dumt att tro att det inte får konsekvenser. Någonting i mig säger att det inte känns ok att det bara är såhär, gilla läget-attityden. Ett väldigt dyrt och kanske onödigt läge att gilla.

Det forskas för lite på området menar en av de få som faktiskt gör det, Thomas Torstensson, forskare och sjukgymnast på Sundsvalls sjukhus. I den länkade artikeln säger han några ord som får mig att tänka: "Alla har rätt till en vettig bedömning! Fråga vem i din stad som kan något om bäckenrelaterad smärta. Tuffa till dig! Kräv din rätt! Du har väl andra mål i livet än att anpassa dig till smärta, eller hur? Onödig smärta är det ingen som tjänar på. Det gäller att inte bita ihop och lida, många kvinnor verkar göra det." Han menar också att sjukvården bör undvika att ge det märkliga rådet att ospecifikt "röra på sig".

Ja vad ska man säga... Jag känner att det är fel att bara gilla läget men var är orken till att "tuffa till mig" ? Vem ska jag tuffa till mig mot? Vården är knappast illvillig möjligen finns där okunskap.

Ska lägga mig och läsa en stund innan mannen och dottern kommer hem från stan, de åker tydligen skridskor just nu enligt senaste uppdateringen från Whatsapp. I morgon är vi hemma alla tre. Trevlig lucia!

Dags att släcka ned och träda in i drömmarnas land... Inte tänka mer på körkortsteori idag... Om det inte uppsöker mig i drömmarna vill säga...

Dagens upptäckt: badskum!

Jag har tänkt mycket på Bobby sedan igår, då det meddelades i media att styvfadern numera är villkorligt frigiven. Mamman är ute sedan i somras. Allt det hemska de gjort. Om livstid vore livstid tänker jag, men de fick ju inte ens livstid, det var inte ens mord eftersom de båda skyllde på varandra. Så det blev grovt vållande till annans död. Så snabbt går det tydligen att sona en överlagd barnmisshandel med död som följd, misshandel genomförd av de som skulle stå pojken närmast. Det är inte utan att man börjar jämföra i straffskalan... De här människorna som begått dessa fruktansvärda handlingar, befinner sig nu någonstans i västsverige och kanske ska leva vanliga liv så småningom. Det innebär att man kan komma ifråga för någon typ av relation med dem, de kommer kanske ha ett yrke som gör att man ska ha en yrkesmässig kontakt med dem. Man kan fundera över stora livsfrågor som förlåtelse, en andra chans, att se människan bakom handlingen... Men i grund och botten kan man fundera över om man ens har lust att överväga att vara så dumsnällt godhjärtad.

Igår kväll efter Solsidan såg vi på del två av Historieätarna, kan verkligen rekommendera den för er som är mat- och historieintresserade. Sjuttiotalsavsnittet gav upphov till många skratt   Fick dock skratta ståendes, halvsittandes, liggandes, gåendes... Allt utom att sitta stilla i soffan i ett försök att undgå den värsta värken. Det jobbiga just nu är att jag är så trött hela tiden, men det är inte längre skönt att gå och lägga sig. Det är värst på kvällar och nätter och aningen bökigt med alla stödkuddar och att endast kunna sova i en sovställning... Såhär kände jag mig de allra sista veckorna förra gången, inte i vecka 24. Enda gången det är skönt att sova är mitt på dagen då jag ännu inte hunnit bli så svullen i benen, får nog lägga om min dygnsrytm   

Mannen och dottern tog en långpromenad i morse och handlade dagens lunch på vägen, phad thai mmm. In i micron med den och sedan bussen till vattengympan!

Så kom då äntligen pengarna häromdagen, efterlängtade och välbehövda. Det tog sin tid, jag är glad att jag inte är ensamstående, undrar hur de gör?

Tar en kopp kaffe och ser ut på bilarna och människorna genom fönstret, det är lätt dimma och fuktigt, det stämmer som man sjunger att oktober, november och december äro grå. Hur kan det vara grått såhär ofta? Tar aldrig den grå färgen slut? Grått måste vara den färgen i naturen det finns mest av, vatten har vi ingen brist på här heller. Ska nog ge mig ut i det grå ändå och hoppa mig runt kvarteret, min kraftigt reducerade promenadrunda. Allt min kropp får nuförtiden i form av motion, snudd på misshandel. En skaplig ansträngning jag kommer få göra sedan, längtar redan ut i spåret. På tv för ett tag sedan var en kvinna klädd i bikini på ett badhus, hon hade fit kropp sådär så att man tänkte på det. "Jag har sju barn" berättar kvinnan i rutan. Sju barn! Kan inte vara möjligt. Ingen adoption, ingen operation. Sju barn hade hon klämt ut och kunde ändå visa upp den kroppen, eller framför allt magen. Det borde vara förbjudet att se ut så efter sju barn, så såg min mage inte ens ut efter första barnet. Fruktansvärt kvinno-osolidariskt av mig att tänka dessa tankar men blir inte världen lite mer skönare att vara i om alla är sådär lite småmjuka och goa..? Åtminstone alla andra   

Dagens besvikelse: trodde På Spåret skulle börja ikväll, men inte då. En vecka till får man snällt vänta.

Och att vänta, det känns... bekant.

Mitt jobb som telefonist har fortsatt även idag. Försäkringskassan är ännu inte klar med sin bedömning då de inte fått in alla papper från kontoret på min arbetsplats, vilket innebär att jag ännu inte får någon ersättning. Alltid lika spännande att vända på kronorna. Precis vad man behöver nu, leva på åttio procent av två veckors lön. Jippie. Det går heller inte att få ta med sig barn i bilen för lämning och hämtning, om man blir beviljad arbetsresor. Även det blir spännande, var är det tänkt att min dotter ska vara då när jag arbetar? Hemma några timmar själv när jag åker och jobbar? Ta sig själv till förskolan? Jag betvivlar starkt att jag är den första och enda som redan har barn och behöver komma till jobbet. Jag kan vissa dagar promenera sakta med henne, men lägg till tidspress, halka, tunga väskor, mörker, ben som låser sig ... ja jag vet inte. Vi får se hur detta utvecklar sig! Orkar inte ens tänka på det mer idag. Positivt är i alla fall att de på Försäkringskassan är så himla trevliga, de är lätta att prata med och kvinnan idag var väldigt förstående. Detta måste ju lösa sig! tyckte hon.

Idag har varit bättre än igår, har visserligen haft ont men igår hade jag riktigt ont. Inte bara det vänstra benet låser sig nu utan även det högra har bestämt sig för att krångla. Det ska ju vara rättvist liksom.

Mätt efter en god middag, rotfrukter i ugn, fetaostbiffar och vitlökssås med timjan

Nu tror jag det blir film, Ruby Sparks, dags att krypa upp i soffan..!  

Jag antar att jag bytt yrkesbana, och jobbar numera i en telefonväxel. Åtminstone är det så det måste kännas. Rör mig ut och innan mellan olika telefonväxlar och telefonsvarare. Det är chefen som ska ringa upp så att vi kan prata arbetstider, det är Försäkringskassan som ska ringa upp och för att diskutera arbetsresor, det är vårdcentralen som ska ringa upp så att jag får en sjukgymnast... Ska även ringa körskolan, samt kommunen för att meddela ny taxa på grund av min sjukskrivning. Och idag, just idag, är nog hela Sveriges yrkeskår på tjänsteärende, på lunch, i ett möte, de har inte börjat ännu, de är på ännu ett tjänsteärende och sedan har de gått för dagen!

Under tiden läser jag körkortsteori och äter gårdagens rester, inte fel med porterstek såhär en helt vanlig måndag.