Gick in i Vecka 40 i måndags, 40 av 40, eller längre. det vet man aldrig. Väntar på att lunchen ska bli klar i ugnen, mannen sover efter nattjobb och dottern är på förskolan. Precis kollat klart på Call the Midwife, mysig serie och kul med en historisk inblick i det spännande och viktiga yrke som barnmorskor har.

Har varit på ytterligare läkarundersökning häromdagen, det har gått lite framåt men annars har jag inte känt någon förändring sedan sist. Vi sa inte ens att vi skulle dit, less på förväntningar. Vi har en ny tid men känner samma som inför sist - får inte glömma varför det eventuellt ska bli en igångsättning, nämligen för att underlätta för mig med foglossningen, att inte behöva gå längre än nödvändigt. Men bilturer, packning, gynundersökningar (ungefär 10 den här graviditeten, suck) tar ju också på krafterna. Kanske bara vill ligga hemma och vila och låta det hända när det händer. Både jag och mannen uppfattar att läkarna/bm är mer angelägna än oss om att det verkligen ska sättas i gång.

Men jag har ju ont efter undersökningarna också, och eftersom det ändå inte hänt något är det väl bättre att bara ha foglossning och inte det andra också?   Jag vet inte. Jag är inte så stressad faktiskt, fem dagar kvar till BF.

Åt en grapefrukt och drack en smoothie, fem sekunder efteråt blev det ett himla liv i magen med sprattel och hicka. Otroligt att de känner av det så snabbt de små liven, det kalla och söta/beska. Oavsett hur stilla de legat där inne de senaste timmarna vaknar de på två röda om man dricker ett glas juice eller så. Åtminstone båda mina har gjort/gör det. Gulligt   

När dottern kommit hem ska vi till mvc, dottern får doktorsväskan med sig så hon kan hjälpa till med undersökningen.

Det blev ingen igångsättning i måndags. Jag är fortfarande gravid i allra högsta grad med en mage som sjunkit sedan i förrgår, hurra för mina lungor (luft, äntligen!) inte hurra för kissblåsan...

Fick först komma in och köra ett ctg i en sådär fyrtio minuter, allt såg bra ut. Vid läkarundersökningen var jag uppmjukad men inte helt, och öppen ett par-tre centimeter. (Men det är vanligt för omföderskor att vara det ett tag, så det behöver inte innebära att man ska föda supersnart.) Det var alltså inte moget för att göra en igångsättning genom att ta hål på hinnorna så vattnet går, och någon annan metod valde jag att avstå för den eventuella utdragna processens och komplikationernas skull. Fick en ny tid på måndag, läkaren sa "Men då tror jag inte att vi ses, du har säkert fött till dess." Och han höll med mig om det jag anat, att jag är en vecka längre gången än man trott.

Har inte bestämt oss för om vi kommer att ta tiden på måndagen om det nu inte hänt innan dess, det här besöket jag var på kändes stressande i sig för det blev så stor förväntan från olika håll att nu kommer bebis ploppa ut vilken sekund som helst. Det blev också stora förberedelser med packade väskor, byten av bilar med barnstolar, pusslande med barnvakt för att sedan bara åka hem igen. Vet inte om jag orkar den proceduren en gång till, kanske lika bra att vänta ut det bara? Kan ju bli tre vändor in till förlossningen annars, då får man ju upplevelsen att det är långdraget fastän det inte är det (har ju inte passerat bf).

Läkaren gjorde en hinnsvepning, som inte är en igångsättningsmetod utan kan skynda på det hela en aning. Det är dock inte säkert att det gör det. Fick de där tätare sammandragningarna under dagen och natten som man brukar få efter hinnsvepning, sedan avtog de.

Jag får många frågor om ifall jag fött redan eller om det hänt någonting, svaret på det är inte ett dugg. Och jag har ju inte gjort någon igångsättning ännu så man kan egentligen inte vänta sig någonting. På syrrans jobb hade det till och med gått ett rykte om att jag redan fött och att hon kört in mig till förlossningen (syrran hade varit nere på lagret en stund). Min kära mor började bli trött på alla frågor från sina jobbarkompisar. Men då kan jag säga att det är helt i sin ordning att bebis inte tittat ut ännu, det är ju trots allt elva dagar kvar till bf!

Här har folk frågat sedan i vecka 36 om jag fött, vad gör de då inte efter vecka 40 om jag går över tiden   

Jag vill också väldigt gärna att han ska komma (är grymt rastlös), men jag får se det positiva med att att han väntar. Det är ju så många influensor i omlopp nu, och rs-virus. Det är fortfarande besöksförbud på bb för syskon, och ju längre tiden går desto större blir chansen att storasyster kan få komma och hälsa på oss när vi ligger på bb.

Så nu är vi hemma och jag vilar och äter inför mitt trippel-maraton. Böcker blir lästa och filmer sedda. Mannen och dottern gör en snögubbe på gården nu, min besvikelse över snön är ju dotterns glädje får man se det som!

Så har det blivit söndag kväll och en massa praktiska arrangemang är gjorda och förberedda. Försöker få lite stämning och tog en kopp te, pratar lite med mannen och borde sova snart. För hur ska man förbereda sig inför att morgondagen kan bli på två väldigt olika sätt? I den ena versionen tar de hål på hinnorna i morgon bitti och då kanske jag ligger och föder barn inom ett dygn, jag kanske ägnar dagen åt smärta, kraft och bebisgos. I den andra potentiella måndagen som är i morgon åker jag hem igen, äter korv stroganoff-rester till lunch, hämtar dottern på förskolan och har en helt vanlig måndagskväll framför tv:n. Två ytterligheter.

Jag ska nu lägga mig att sova inför någon av de här måndagarna. Vilken får vi se. Längtar väldigt mycket efter att få träffa vår bebis nu. Läkarbesök med undersökning i morgon bitti, vecka 39 nu, nära oavsett...

Ska snart gå och lägga mig med En man som heter Ove. Någon annan man får jag inte krypa ner med ikväll då han som inte heter Ove är på sitt jobb.

Den senaste tiden har jag känt mig enormt otillräcklig beträffande att ge min dotter tillräckligt med stimulans, och jag tror nog till och med karln gör det trots att han är fullt rörlig och och tar ut henne på långa strapatser nästan dagligen. Hon är omättlig. Trots två utevistelser under en dag på förskolan, lite vuxen-aktiv innelek, en eller ett par timmars lek och spring på berget här utanför - "Lek med mig!" och "Jag vill gå ut mera!" Jag läser sagor för henne, pysslar, har spa-kvällar med massage och tända ljus, allt jag kan komma på som är någorlunda lugnt och som funkar här hemma. Han gör de andra mer aktiva utegrejerna med henne. Och det är inte det att hon inte kan leka själv, hon är jättebra på att gå upp i egna rollekar med sina saker på sitt rum. Men ååh, vad jag ser att hon kommer ha glädje av sitt syskon snart. Och vad hon kommer att älska när våren/sommaren kommer och vi kan vara ute längre stunder och oftare när vi kan vara ute allihop tillsammans. Att hon och jag kan gå ut. Tycker så synd om henne som måste vara inne med mig hela eftermiddagar när mannen jobbar, även om hon varit ute på förskolan. Räcker inte alls. Hon har SÅ mycket spring i benen, i kroppen, ska anmäla henne till dans eller gympa till hösten tänkte jag.

Annars, ingen större förändring. Mvc i morgon. Såg Hobbit i helgen, uppdelad på två kvällar nedkrupen i sängen med tusen kuddar för att jag skulle orka    Jag, mannen och dottern var också en sväng hos min syster och hennes karl på raw food-fika, det var fika utan socker, utan mjöl, onyttiga fetter och det ena och det tredje. Gott var det i alla fall att fika gott samvete-fika

Beställde en vårjacka nyss, en vanlig jacka, underbart. Kändes overkligt på något sätt. God natt  

Då har vi kommit in i mars, årets första vårmånad och även månaden med bf. Tänk att det är den här månaden vi ska bli en tvåbarnsfamilj. Men än är det riktigt dags, det är några veckor kvar. Har redan för två veckor sedan börjat få meddelanden, mail och frågor om i fall det kommit någon bebis ännu, så för er som läser och undrar; det är beräknat till den 24:e. Sedan kan det alltid ske tidigare men än kan man inte vänta sig att det ska ha hänt, tre och en halv vecka kvar för att vara exakt   Så sakta i backarna nu, han kommer när han kommer och jag måste hinna tömma kameran först och känna några sista sparkar i min mage för sista gången i mitt liv... (Lite sorgligt, det där.)

Solen strålar från en blå himmel passande såhär den första mars, snart kommer mannen och dottern hem från jobb respektive förskola och vi tar helg. Egentligen skulle karln jobbat i helgen men behövde bara komma in en kort stund i dag, i övrigt blir han hemma med betalning då han inte hade möjlighet att åka på jobbresa till andra änden av landet som läget är nu. Skönt med lite tid tillsammans efter hans intensiva jobbperiod som varit.

Var hos läkaren i onsdags, fick förlängd sjukskrivning till bf. Läkaren förstod inte varför jag inte redan var sjukskriven ända fram, att jag kunde ha sluppit komma in för ännu en bedömning när den senaste var för mindre än en månad sedan. Fick förutom den gamla vanliga värken även med onda sammandragningar i intyget, och dem kan man ju bara vila "bort". Hon lät hoppfull om att slippa kryckorna ganska omgående efter förlossningen (ingen garanti såklart), men hon trodde att jag kunde förvänta mig visst besvär av foglossningen minst ett halvår framåt. Med tanke på att foglossningen efter dottern satt i i 2,5 år så väntar jag mig det där halvåret minst. Antagligen kommer jag att kunna ta längre och längre promenader men jag ska vara vaksam kring "vanlig" träning, att ta ut rörelser i sidled och absolut inte bära de första veckorna.

Apropå sammandragningar, och behovet av integritet jag skrev om i förra inlägget fick jag häromdagen en hand på magen mitt under en sammandragning. "Aj!" ropade jag till. "Oj vad hårt det var" svarade personen snopet. Ja vad ska man säga, gillar inte att folk känner på min mage överhuvudtaget, det är fortfarande min kroppsdel liksom och inte någon slags husdjur. Och ja, nu gör det även ont då han är cirka femtio cm lång och trycker och buffar han på därinne med låt säga ett knä samtidigt som livmodern drar ihop sig är det inte skönt med en klapp just där. Det är jättemysigt med bebismage men klappa gärna folks katter istället   

Häromdagen tog vi mellanmålet vid havet, tillsammans med en (gravid) vän från stora stan som var på snabbvisit... Vi pratade gissa-vad medan karln och dottern gick på upptäcktsfärd

Igår gjorde dottern (med viss assistans) pannkakor åt oss, mmm...

Dags för lunch här nu, coq au vin från igår kväll är inte fy skam att ha som rester

Jag begränsar min utevistelse till en gång om dagen så långt det är möjligt, det har mest att göra med trappor, osmidighet, ansträngning och allt det där. Men även på grund av en annan typ av ansträngning, den som handlar om att ta sig tid och ork att svara på frågor och prata med inte så närstående personer om personliga upplevelser. Inte så att en fråga eller kommentar är oerhört jobbig i sig, och det är inte så att jag tror att det är unikt för just min graviditet. Tror att de flesta gravida kvinnor får svara på samma frågor dagarna i ända. Och har man ingen ork, fysiskt eller om man bara är oerhört trött, kan det kännas ganska tröttsamt...

Jag tror jag ska börja gå runt med en tröja (ok, jacka) där det står "Nej precis, nu är det inte lång tid kvar!" Så slipper jag säga det fem gånger på väg till bilen och femtioelva gånger på dotterns förskola. Varje dag. Tack alla snälla gulliga människor som bryr sig och frågar och så vidare, men det kan bli aningens tjatigt att svara på samma fråga tre dagar senare från samma person. Det finns nog egentligen två typer av frågor/kommentarer som är jobbiga på olika sätt; dels är det de som bara är lite tjatiga att få, och dels är det sådana som är lite för privata. Någon granne från gården bredvid, någon jag aldrig pratar med annars, ja nu ska vi prata kroppsligt helt plötsligt. Här har alla gränser öppnats utan att man godkänt det och häromdagen fick jag frågan av en jag inte känner nära om jag började känna tryck och ilningar nedåt nu, nedåt mot underlivet. Men hallå. Jag vet inte hur andra funkar men jag brukar inte känna mig bekväm med att prata om folks underliv bara sådär. Från en annan ytlig bekantskap "Nu har du fått en rejäl kula du". Jodå. Magen syns, det är en bebis i den. Jag är väldigt medveten om det. Men dels hör mina öron i stället "Ju större mage desto mer uttänjda magmuskler = svårt att få ihop dem sedan", och dels undrar jag om man verkligen säger så. Tycker inte riktigt att det känns ok, det finns inget roligt eller mysigt med den kommentaren. Jag kanske skulle svarat honom "Ska vi mäta och jämföra?" Kan ju vara känsligt det där med kulor även för medelålders män...

Annars, trötthet. Varje vaken minut en prövning för tålamodet, åtminstone efter lunchtid. Där någonstans tycker min kropp att det är dags för natten. Kan vi göra om dygnet lite nu ett tag framöver?

Karln jobbar sista passet innan långledigt, dottern somnade gott ikväll och jag ska följa hennes exempel efter lite kvällsmat. Vecka 37 idag, jag anses vara fullgången och de allra flesta förberedelser är klara.

Trots att jag somnade vid femtiden på eftermiddagen och sov en halvtimma, vill ögonen bara gå igen och jag väntar på att få gå och lägga mig igen. Det känns som i början av graviditeten igen, tröttheten. Eller som i slutet, precis som det kan vara. Det går inte att föreställa sig att man kan vara såhär trött om man aldrig varit gravid. En bakfylla efter en festnatt är en Redbull-kur i jämförelse.

Jag längtar verkligen nu! Vi har förberett det mesta inför att lillen kommer. Lite kvar. Ligger på kvällarna och pratar och sjunger med det livliga liv jag har i magen. Han svarar. Får känslan av att han är frustrerad och vill komma ut och kolla vem/vilka det är som pratar med honom. Det börjar kännas verkligt att vi kommer att ha en bebis här hos oss snart, om några veckor.

Det jag tänker mest av allt på nu är hur vi kommer att ha det i vår familj när han kommer, och på hur han har det där inne, det normala med graviditeten om man säger så. Det är inte så att jag inte har ont längre, tvärtom, men jag är trött på att prata om det och fokusera på det negativa. Vill prata om bebis, syskon, förlossning, ja allt möjligt som hör en normal graviditet till. Hellre om förvärkarna, för det hör till. Är så trött på att se kryckorna eller att få frågor om dem, att jag kan spy. Med allra största tacksamhet över människors omtanke får jag ibland bita mig i läppen för att inte svara kort eller oartigt när någon frågar. Jag vill trots allt minnas den här tiden och min sista graviditet som en fin sak för mig och oss, inte som någon opraktisk sjukdom.

Förvärkar ja. Kvällar och nätter, mest. Det gör ondare med andra barnet, som de säger. Tur man får chansen att öva andning inför förlossningen i alla fall    

Idag är det Alla    Dag och vi har alla tre fått och gett varandra en liten omtanke. Bara nåt litet. I tisdags var det fetmatisdagen, lite semla fick det bli

Nej nu ska jag krypa ner med en bok, vet knappt om jag är vaken eller inte längre...

Snart får man göra kudden sällskap i sängen och lämna helgen bakom sig för en ny vecka, vet inte ens vilken vecka det är enligt almanackan men enligt graviditetsalmanackan blir det vecka 34 i morgon. Det blev inget släktkalas för oss då dottern inledde helgen med att kräkas. Mannen jobbade ju i fredags och idag, och igår var han borta över dagen så vi har isolerat oss här jag och dottern. Minns knappt om det finns en värld där ute   Dottern har mått bra idag och igår så det verkar ha varit en engångshändelse, men de där symptomfria 48 timmarna ska ju avverkas i avskildhet så det var bara att stanna hemma och läsa sagor, äta kokt fisk och köra tvättmaskinen ett par gånger. Jag har ju visserligen ganska begränsad lust med att ta del av omvärlden nu som det är, men till och med jag har blivit lite rastlös av den här vuxenfria kokongen den här helgen har inneburit. Imorgon får man väl slå på stort och köra mannen någonstans så han kan handla mat (kan inte gå runt i affärer som är större än en närbutik, och inte bära mat heller). Längtar apropå det efter mannen ifråga nu! Ska bli skönt att han är ledig i två dagar nu.

Har börjat lite med bb-packningen, eller själva listan. Den kommer innehålla ungefär samma saker som sist med vissa kompletteringar, som blodsockerhöjande snacks typ bars, bananer och liknande, och så mjölkuppsamlingskupor som jag inte ens upptäckt vid tiden för förra förlossningen. Rinner mjölken till bland folk är det trevligt om de slipper få en mjölkdusch    Sedan är det ju trevligare att gå runt med en torr tröja än en med två våta runda fläckar på.

Det är lite annat som ska fixas och ordnas inför bebis ankomst också. Babyprylar ska hämtas i vårt externa garage i andra änden av stan, prylarna ska ses över, tvättas, sättas ihop, hitta alla delar och så vidare. Spjälsängen ska hit, karln ska en sväng till det där stora gula varuhuset i västsverige och köpa baby- och förbrukningsvaror typ amningsinlägg, barntäcke, en livsförbrukning bindor... Vagnen ska tvättas av och smörjas, klädesln har jag redan tvättat i höstas. Det mesta är saker som mannen får göra, men klagar han så byter vi bara så får han ta över graviditeten och förlossningen   

Dottern har naturligtvis haft en långdragen läggning i kväll, som de flesta kvällar den här veckan. En enda sen kväll (sjukhus-kvällen) kan rucka på en hel veckas rutiner, suck. Hon somnade på förskolan dagen därpå (det var väntat, och det är ju inte så att hon inte får efter en sådan kväll) och det tar flera dagar att återställa balansen efter en sovstund på dagtid. Har hon sovit på dagen somnar hon inte förrän tio-halv elva på kvällen, det upptäckte vi för ett år sedan när vi tog bort sovstunden på förskolan och hemma. Hon blev som ett nytt barn, somnade punktligt varje kväll och vaknade pigg och utvilad dagen efter, orkade med dagen och kunde varva ner på kvällen. Och så en enda dagsvila... Ett heltidsjobb att komma tillbaka till rutinen igen. Det finns ingen viktigare rutin än sömnrutinen tycker jag, och hamnar den ur fas blir både dagar, kvällar och nätter lidande för alla parter. Kvällar mellan 18-20 är heliga för småbarnsfamiljer, åtminstone vår, då borde inga telefoner ringa eller oanmälda besökare dyka upp. Barn vill ju ofta leka med folk som besöker dem och det är ju roligare att leka än att gå och lägga sig...

Igår hade jag vårkänslor, satt till och med en stund på balkongen med dottern, båda vände upp sina ansikten mot solen... Hon påpekade att vi måste göra fint på balkongen så man kan sitta där på kvällar när det är varmt, vi måste ha nya blommor och sådär. Hon är så klok så! Nu verkar det falla små vita flingor från himlen.