Gick in i Vecka 40 i måndags, 40 av 40, eller längre. det vet man aldrig. Väntar på att lunchen ska bli klar i ugnen, mannen sover efter nattjobb och dottern är på förskolan. Precis kollat klart på Call the Midwife, mysig serie och kul med en historisk inblick i det spännande och viktiga yrke som barnmorskor har.

Har varit på ytterligare läkarundersökning häromdagen, det har gått lite framåt men annars har jag inte känt någon förändring sedan sist. Vi sa inte ens att vi skulle dit, less på förväntningar. Vi har en ny tid men känner samma som inför sist - får inte glömma varför det eventuellt ska bli en igångsättning, nämligen för att underlätta för mig med foglossningen, att inte behöva gå längre än nödvändigt. Men bilturer, packning, gynundersökningar (ungefär 10 den här graviditeten, suck) tar ju också på krafterna. Kanske bara vill ligga hemma och vila och låta det hända när det händer. Både jag och mannen uppfattar att läkarna/bm är mer angelägna än oss om att det verkligen ska sättas i gång.

Men jag har ju ont efter undersökningarna också, och eftersom det ändå inte hänt något är det väl bättre att bara ha foglossning och inte det andra också?   Jag vet inte. Jag är inte så stressad faktiskt, fem dagar kvar till BF.

Åt en grapefrukt och drack en smoothie, fem sekunder efteråt blev det ett himla liv i magen med sprattel och hicka. Otroligt att de känner av det så snabbt de små liven, det kalla och söta/beska. Oavsett hur stilla de legat där inne de senaste timmarna vaknar de på två röda om man dricker ett glas juice eller så. Åtminstone båda mina har gjort/gör det. Gulligt   

När dottern kommit hem ska vi till mvc, dottern får doktorsväskan med sig så hon kan hjälpa till med undersökningen.

Det blev ingen igångsättning i måndags. Jag är fortfarande gravid i allra högsta grad med en mage som sjunkit sedan i förrgår, hurra för mina lungor (luft, äntligen!) inte hurra för kissblåsan...

Fick först komma in och köra ett ctg i en sådär fyrtio minuter, allt såg bra ut. Vid läkarundersökningen var jag uppmjukad men inte helt, och öppen ett par-tre centimeter. (Men det är vanligt för omföderskor att vara det ett tag, så det behöver inte innebära att man ska föda supersnart.) Det var alltså inte moget för att göra en igångsättning genom att ta hål på hinnorna så vattnet går, och någon annan metod valde jag att avstå för den eventuella utdragna processens och komplikationernas skull. Fick en ny tid på måndag, läkaren sa "Men då tror jag inte att vi ses, du har säkert fött till dess." Och han höll med mig om det jag anat, att jag är en vecka längre gången än man trott.

Har inte bestämt oss för om vi kommer att ta tiden på måndagen om det nu inte hänt innan dess, det här besöket jag var på kändes stressande i sig för det blev så stor förväntan från olika håll att nu kommer bebis ploppa ut vilken sekund som helst. Det blev också stora förberedelser med packade väskor, byten av bilar med barnstolar, pusslande med barnvakt för att sedan bara åka hem igen. Vet inte om jag orkar den proceduren en gång till, kanske lika bra att vänta ut det bara? Kan ju bli tre vändor in till förlossningen annars, då får man ju upplevelsen att det är långdraget fastän det inte är det (har ju inte passerat bf).

Läkaren gjorde en hinnsvepning, som inte är en igångsättningsmetod utan kan skynda på det hela en aning. Det är dock inte säkert att det gör det. Fick de där tätare sammandragningarna under dagen och natten som man brukar få efter hinnsvepning, sedan avtog de.

Jag får många frågor om ifall jag fött redan eller om det hänt någonting, svaret på det är inte ett dugg. Och jag har ju inte gjort någon igångsättning ännu så man kan egentligen inte vänta sig någonting. På syrrans jobb hade det till och med gått ett rykte om att jag redan fött och att hon kört in mig till förlossningen (syrran hade varit nere på lagret en stund). Min kära mor började bli trött på alla frågor från sina jobbarkompisar. Men då kan jag säga att det är helt i sin ordning att bebis inte tittat ut ännu, det är ju trots allt elva dagar kvar till bf!

Här har folk frågat sedan i vecka 36 om jag fött, vad gör de då inte efter vecka 40 om jag går över tiden   

Jag vill också väldigt gärna att han ska komma (är grymt rastlös), men jag får se det positiva med att att han väntar. Det är ju så många influensor i omlopp nu, och rs-virus. Det är fortfarande besöksförbud på bb för syskon, och ju längre tiden går desto större blir chansen att storasyster kan få komma och hälsa på oss när vi ligger på bb.

Så nu är vi hemma och jag vilar och äter inför mitt trippel-maraton. Böcker blir lästa och filmer sedda. Mannen och dottern gör en snögubbe på gården nu, min besvikelse över snön är ju dotterns glädje får man se det som!

Så har det blivit söndag kväll och en massa praktiska arrangemang är gjorda och förberedda. Försöker få lite stämning och tog en kopp te, pratar lite med mannen och borde sova snart. För hur ska man förbereda sig inför att morgondagen kan bli på två väldigt olika sätt? I den ena versionen tar de hål på hinnorna i morgon bitti och då kanske jag ligger och föder barn inom ett dygn, jag kanske ägnar dagen åt smärta, kraft och bebisgos. I den andra potentiella måndagen som är i morgon åker jag hem igen, äter korv stroganoff-rester till lunch, hämtar dottern på förskolan och har en helt vanlig måndagskväll framför tv:n. Två ytterligheter.

Jag ska nu lägga mig att sova inför någon av de här måndagarna. Vilken får vi se. Längtar väldigt mycket efter att få träffa vår bebis nu. Läkarbesök med undersökning i morgon bitti, vecka 39 nu, nära oavsett...

Ska snart gå och lägga mig med En man som heter Ove. Någon annan man får jag inte krypa ner med ikväll då han som inte heter Ove är på sitt jobb.

Den senaste tiden har jag känt mig enormt otillräcklig beträffande att ge min dotter tillräckligt med stimulans, och jag tror nog till och med karln gör det trots att han är fullt rörlig och och tar ut henne på långa strapatser nästan dagligen. Hon är omättlig. Trots två utevistelser under en dag på förskolan, lite vuxen-aktiv innelek, en eller ett par timmars lek och spring på berget här utanför - "Lek med mig!" och "Jag vill gå ut mera!" Jag läser sagor för henne, pysslar, har spa-kvällar med massage och tända ljus, allt jag kan komma på som är någorlunda lugnt och som funkar här hemma. Han gör de andra mer aktiva utegrejerna med henne. Och det är inte det att hon inte kan leka själv, hon är jättebra på att gå upp i egna rollekar med sina saker på sitt rum. Men ååh, vad jag ser att hon kommer ha glädje av sitt syskon snart. Och vad hon kommer att älska när våren/sommaren kommer och vi kan vara ute längre stunder och oftare när vi kan vara ute allihop tillsammans. Att hon och jag kan gå ut. Tycker så synd om henne som måste vara inne med mig hela eftermiddagar när mannen jobbar, även om hon varit ute på förskolan. Räcker inte alls. Hon har SÅ mycket spring i benen, i kroppen, ska anmäla henne till dans eller gympa till hösten tänkte jag.

Annars, ingen större förändring. Mvc i morgon. Såg Hobbit i helgen, uppdelad på två kvällar nedkrupen i sängen med tusen kuddar för att jag skulle orka    Jag, mannen och dottern var också en sväng hos min syster och hennes karl på raw food-fika, det var fika utan socker, utan mjöl, onyttiga fetter och det ena och det tredje. Gott var det i alla fall att fika gott samvete-fika

Beställde en vårjacka nyss, en vanlig jacka, underbart. Kändes overkligt på något sätt. God natt  

Då har vi kommit in i mars, årets första vårmånad och även månaden med bf. Tänk att det är den här månaden vi ska bli en tvåbarnsfamilj. Men än är det riktigt dags, det är några veckor kvar. Har redan för två veckor sedan börjat få meddelanden, mail och frågor om i fall det kommit någon bebis ännu, så för er som läser och undrar; det är beräknat till den 24:e. Sedan kan det alltid ske tidigare men än kan man inte vänta sig att det ska ha hänt, tre och en halv vecka kvar för att vara exakt   Så sakta i backarna nu, han kommer när han kommer och jag måste hinna tömma kameran först och känna några sista sparkar i min mage för sista gången i mitt liv... (Lite sorgligt, det där.)

Solen strålar från en blå himmel passande såhär den första mars, snart kommer mannen och dottern hem från jobb respektive förskola och vi tar helg. Egentligen skulle karln jobbat i helgen men behövde bara komma in en kort stund i dag, i övrigt blir han hemma med betalning då han inte hade möjlighet att åka på jobbresa till andra änden av landet som läget är nu. Skönt med lite tid tillsammans efter hans intensiva jobbperiod som varit.

Var hos läkaren i onsdags, fick förlängd sjukskrivning till bf. Läkaren förstod inte varför jag inte redan var sjukskriven ända fram, att jag kunde ha sluppit komma in för ännu en bedömning när den senaste var för mindre än en månad sedan. Fick förutom den gamla vanliga värken även med onda sammandragningar i intyget, och dem kan man ju bara vila "bort". Hon lät hoppfull om att slippa kryckorna ganska omgående efter förlossningen (ingen garanti såklart), men hon trodde att jag kunde förvänta mig visst besvär av foglossningen minst ett halvår framåt. Med tanke på att foglossningen efter dottern satt i i 2,5 år så väntar jag mig det där halvåret minst. Antagligen kommer jag att kunna ta längre och längre promenader men jag ska vara vaksam kring "vanlig" träning, att ta ut rörelser i sidled och absolut inte bära de första veckorna.

Apropå sammandragningar, och behovet av integritet jag skrev om i förra inlägget fick jag häromdagen en hand på magen mitt under en sammandragning. "Aj!" ropade jag till. "Oj vad hårt det var" svarade personen snopet. Ja vad ska man säga, gillar inte att folk känner på min mage överhuvudtaget, det är fortfarande min kroppsdel liksom och inte någon slags husdjur. Och ja, nu gör det även ont då han är cirka femtio cm lång och trycker och buffar han på därinne med låt säga ett knä samtidigt som livmodern drar ihop sig är det inte skönt med en klapp just där. Det är jättemysigt med bebismage men klappa gärna folks katter istället   

Häromdagen tog vi mellanmålet vid havet, tillsammans med en (gravid) vän från stora stan som var på snabbvisit... Vi pratade gissa-vad medan karln och dottern gick på upptäcktsfärd

Igår gjorde dottern (med viss assistans) pannkakor åt oss, mmm...

Dags för lunch här nu, coq au vin från igår kväll är inte fy skam att ha som rester