Jag begränsar min utevistelse till en gång om dagen så långt det är möjligt, det har mest att göra med trappor, osmidighet, ansträngning och allt det där. Men även på grund av en annan typ av ansträngning, den som handlar om att ta sig tid och ork att svara på frågor och prata med inte så närstående personer om personliga upplevelser. Inte så att en fråga eller kommentar är oerhört jobbig i sig, och det är inte så att jag tror att det är unikt för just min graviditet. Tror att de flesta gravida kvinnor får svara på samma frågor dagarna i ända. Och har man ingen ork, fysiskt eller om man bara är oerhört trött, kan det kännas ganska tröttsamt...

Jag tror jag ska börja gå runt med en tröja (ok, jacka) där det står "Nej precis, nu är det inte lång tid kvar!" Så slipper jag säga det fem gånger på väg till bilen och femtioelva gånger på dotterns förskola. Varje dag. Tack alla snälla gulliga människor som bryr sig och frågar och så vidare, men det kan bli aningens tjatigt att svara på samma fråga tre dagar senare från samma person. Det finns nog egentligen två typer av frågor/kommentarer som är jobbiga på olika sätt; dels är det de som bara är lite tjatiga att få, och dels är det sådana som är lite för privata. Någon granne från gården bredvid, någon jag aldrig pratar med annars, ja nu ska vi prata kroppsligt helt plötsligt. Här har alla gränser öppnats utan att man godkänt det och häromdagen fick jag frågan av en jag inte känner nära om jag började känna tryck och ilningar nedåt nu, nedåt mot underlivet. Men hallå. Jag vet inte hur andra funkar men jag brukar inte känna mig bekväm med att prata om folks underliv bara sådär. Från en annan ytlig bekantskap "Nu har du fått en rejäl kula du". Jodå. Magen syns, det är en bebis i den. Jag är väldigt medveten om det. Men dels hör mina öron i stället "Ju större mage desto mer uttänjda magmuskler = svårt att få ihop dem sedan", och dels undrar jag om man verkligen säger så. Tycker inte riktigt att det känns ok, det finns inget roligt eller mysigt med den kommentaren. Jag kanske skulle svarat honom "Ska vi mäta och jämföra?" Kan ju vara känsligt det där med kulor även för medelålders män...

Annars, trötthet. Varje vaken minut en prövning för tålamodet, åtminstone efter lunchtid. Där någonstans tycker min kropp att det är dags för natten. Kan vi göra om dygnet lite nu ett tag framöver?

Karln jobbar sista passet innan långledigt, dottern somnade gott ikväll och jag ska följa hennes exempel efter lite kvällsmat. Vecka 37 idag, jag anses vara fullgången och de allra flesta förberedelser är klara.

Trots att jag somnade vid femtiden på eftermiddagen och sov en halvtimma, vill ögonen bara gå igen och jag väntar på att få gå och lägga mig igen. Det känns som i början av graviditeten igen, tröttheten. Eller som i slutet, precis som det kan vara. Det går inte att föreställa sig att man kan vara såhär trött om man aldrig varit gravid. En bakfylla efter en festnatt är en Redbull-kur i jämförelse.

Jag längtar verkligen nu! Vi har förberett det mesta inför att lillen kommer. Lite kvar. Ligger på kvällarna och pratar och sjunger med det livliga liv jag har i magen. Han svarar. Får känslan av att han är frustrerad och vill komma ut och kolla vem/vilka det är som pratar med honom. Det börjar kännas verkligt att vi kommer att ha en bebis här hos oss snart, om några veckor.

Det jag tänker mest av allt på nu är hur vi kommer att ha det i vår familj när han kommer, och på hur han har det där inne, det normala med graviditeten om man säger så. Det är inte så att jag inte har ont längre, tvärtom, men jag är trött på att prata om det och fokusera på det negativa. Vill prata om bebis, syskon, förlossning, ja allt möjligt som hör en normal graviditet till. Hellre om förvärkarna, för det hör till. Är så trött på att se kryckorna eller att få frågor om dem, att jag kan spy. Med allra största tacksamhet över människors omtanke får jag ibland bita mig i läppen för att inte svara kort eller oartigt när någon frågar. Jag vill trots allt minnas den här tiden och min sista graviditet som en fin sak för mig och oss, inte som någon opraktisk sjukdom.

Förvärkar ja. Kvällar och nätter, mest. Det gör ondare med andra barnet, som de säger. Tur man får chansen att öva andning inför förlossningen i alla fall    

Idag är det Alla    Dag och vi har alla tre fått och gett varandra en liten omtanke. Bara nåt litet. I tisdags var det fetmatisdagen, lite semla fick det bli

Nej nu ska jag krypa ner med en bok, vet knappt om jag är vaken eller inte längre...

Snart får man göra kudden sällskap i sängen och lämna helgen bakom sig för en ny vecka, vet inte ens vilken vecka det är enligt almanackan men enligt graviditetsalmanackan blir det vecka 34 i morgon. Det blev inget släktkalas för oss då dottern inledde helgen med att kräkas. Mannen jobbade ju i fredags och idag, och igår var han borta över dagen så vi har isolerat oss här jag och dottern. Minns knappt om det finns en värld där ute   Dottern har mått bra idag och igår så det verkar ha varit en engångshändelse, men de där symptomfria 48 timmarna ska ju avverkas i avskildhet så det var bara att stanna hemma och läsa sagor, äta kokt fisk och köra tvättmaskinen ett par gånger. Jag har ju visserligen ganska begränsad lust med att ta del av omvärlden nu som det är, men till och med jag har blivit lite rastlös av den här vuxenfria kokongen den här helgen har inneburit. Imorgon får man väl slå på stort och köra mannen någonstans så han kan handla mat (kan inte gå runt i affärer som är större än en närbutik, och inte bära mat heller). Längtar apropå det efter mannen ifråga nu! Ska bli skönt att han är ledig i två dagar nu.

Har börjat lite med bb-packningen, eller själva listan. Den kommer innehålla ungefär samma saker som sist med vissa kompletteringar, som blodsockerhöjande snacks typ bars, bananer och liknande, och så mjölkuppsamlingskupor som jag inte ens upptäckt vid tiden för förra förlossningen. Rinner mjölken till bland folk är det trevligt om de slipper få en mjölkdusch    Sedan är det ju trevligare att gå runt med en torr tröja än en med två våta runda fläckar på.

Det är lite annat som ska fixas och ordnas inför bebis ankomst också. Babyprylar ska hämtas i vårt externa garage i andra änden av stan, prylarna ska ses över, tvättas, sättas ihop, hitta alla delar och så vidare. Spjälsängen ska hit, karln ska en sväng till det där stora gula varuhuset i västsverige och köpa baby- och förbrukningsvaror typ amningsinlägg, barntäcke, en livsförbrukning bindor... Vagnen ska tvättas av och smörjas, klädesln har jag redan tvättat i höstas. Det mesta är saker som mannen får göra, men klagar han så byter vi bara så får han ta över graviditeten och förlossningen   

Dottern har naturligtvis haft en långdragen läggning i kväll, som de flesta kvällar den här veckan. En enda sen kväll (sjukhus-kvällen) kan rucka på en hel veckas rutiner, suck. Hon somnade på förskolan dagen därpå (det var väntat, och det är ju inte så att hon inte får efter en sådan kväll) och det tar flera dagar att återställa balansen efter en sovstund på dagtid. Har hon sovit på dagen somnar hon inte förrän tio-halv elva på kvällen, det upptäckte vi för ett år sedan när vi tog bort sovstunden på förskolan och hemma. Hon blev som ett nytt barn, somnade punktligt varje kväll och vaknade pigg och utvilad dagen efter, orkade med dagen och kunde varva ner på kvällen. Och så en enda dagsvila... Ett heltidsjobb att komma tillbaka till rutinen igen. Det finns ingen viktigare rutin än sömnrutinen tycker jag, och hamnar den ur fas blir både dagar, kvällar och nätter lidande för alla parter. Kvällar mellan 18-20 är heliga för småbarnsfamiljer, åtminstone vår, då borde inga telefoner ringa eller oanmälda besökare dyka upp. Barn vill ju ofta leka med folk som besöker dem och det är ju roligare att leka än att gå och lägga sig...

Igår hade jag vårkänslor, satt till och med en stund på balkongen med dottern, båda vände upp sina ansikten mot solen... Hon påpekade att vi måste göra fint på balkongen så man kan sitta där på kvällar när det är varmt, vi måste ha nya blommor och sådär. Hon är så klok så! Nu verkar det falla små vita flingor från himlen.

Då var det fredagkväll och dottern somnade gott efter bad och saga. Karln jobbar. Extrapass den här veckan, vi ses oftare på videosamtal än här hemma. Har varit hos läkare idag, förlängd sjukskrivning, behövde inte säga mycket. Jag blir ju inte mer rörlig och känner mig inte fjäderlätt i kroppen, så att säga. Vi diskuterade eventuell igångsättning, hon gick igenom metoder lite mer ingående eftersom jag varit något skeptisk till alltför stor yttre påverkan eller hur man säger. Hormoner, dropp, komplikationer och allt det där. Det slutade med att vi bokade en tid för läkarkoll i vecka 38, är jag då mogen kan vi välja att sätta igång förlossningen. Det står "Livmoderhalsen är mogen om den är kort, mjuk och framåtlutande. Den är inte mogen om den är lång, fast och bakåt/uppåtvänd", och är den alltså inte mogen kan vi välja att inte sätta igång utan vänta på att förlossningen startar av sig själv. Känns väldigt skönt att vi inte behöver bestämma oss nu, utan kan gå efter om kroppen är redo eller inte. Vi pratade även om vattengympan, att jag kanske ska sluta med den nu. Förvärkarna gör att jag måste pausa och andas titt som tätt och det onda kring fogarna försvinner ändå inte. Kanske bättre att prioritera vila nu de här sista veckorna.

Annars har det varit en omtumlande vecka. Jag har tillbringat natten mellan tisdagen och onsdagen på sjukhuset, på förlossningen. Fick åka ambulans in då synen försvann på ena ögat, flimrade, blev yr, ramlade ihop och hade minskad känsel på höger sida. Det kom väldigt plötsligt, efter att jag kommit hem från vattengympan. Man tog magnetröntgen och började prata om en propp i hjärnan och om de skulle plocka ut barnet. Läskigt att höra sådär över huvudet, hade inte förstått vidden av det hela då. Inann jag hann fråga något försvann alla läkarna och sköterskorna ut ur rummet och röntgenapparaten sattes igång. Röntgen visade som tur var ingen propp men jag fick stanna kvar över natten för observation och för att ta prover. På förlossningen togs några ctg som visade att lillen mådde bra i magen    Vilken lättnad! Träffade läkare på onsdagen, det var alltså ingen stroke och kanske inte heller migrän (som de också misstänkte). De vet inte riktigt vad det var, ska höra av mig om jag känner av det igen. Det var långvarigt för migrän-aura sa han, men att andra symtom kan visa sig under graviditeten (hade till exempel ingen huvudvärk eller illamående, vilket jag brukar ha vid migrän). Men han trodde ändå inte riktigt på det. Känns skönt att vara hemma men ändå lite konstigt att bli hemskickad utan att veta vad som hände.

Sedan det hände har jag varit oerhört matt, somnar ofta och känner i stort sett inte lust till någonting. Längtade något oerhört efter dottern när jag låg över på sjukhuset, det var så jobbigt att se hennes min när de bar ut mig och vi inte hann säga hej då, hon var så himla duktig min fina tjej, klappade mig och hämtade ett glas mjölk innan ambulansen kom. Hon har tagit intryck av det som hände och jag har ägnat all tid sedan dess åt att gosa med henne och bara umgås med henne.
 

Sjukhusfrukost

Fick i mig en lunch på bb innan jag åkte hem, bland söta nya små liv och stolta nyblivna föräldrar. Nu längtar jag ju inte mindre... Fräsch och fint hade det blivit där också sedan en omfattande renovering.

Igår kväll hade vi fredagsmys i förskott eftersom mannen jobbar helg. Såhär kan man ha det då

Kräftor, sallad, gott bröd...

Klockan är en kvart över På Spåret-tid men jag skjuter den på framtiden, det blir bok tills jag somnar. Måste vila upp mig inför i morgon, då det är dags för (surprise!) - släktkalas. För både syrran och hennes karl. Hurra för dem och roligt för dottern att få leka med svågerns barnsläktningar.

Trevlig helg!