Trots att jag somnade vid femtiden på eftermiddagen och sov en halvtimma, vill ögonen bara gå igen och jag väntar på att få gå och lägga mig igen. Det känns som i början av graviditeten igen, tröttheten. Eller som i slutet, precis som det kan vara. Det går inte att föreställa sig att man kan vara såhär trött om man aldrig varit gravid. En bakfylla efter en festnatt är en Redbull-kur i jämförelse.

Jag längtar verkligen nu! Vi har förberett det mesta inför att lillen kommer. Lite kvar. Ligger på kvällarna och pratar och sjunger med det livliga liv jag har i magen. Han svarar. Får känslan av att han är frustrerad och vill komma ut och kolla vem/vilka det är som pratar med honom. Det börjar kännas verkligt att vi kommer att ha en bebis här hos oss snart, om några veckor.

Det jag tänker mest av allt på nu är hur vi kommer att ha det i vår familj när han kommer, och på hur han har det där inne, det normala med graviditeten om man säger så. Det är inte så att jag inte har ont längre, tvärtom, men jag är trött på att prata om det och fokusera på det negativa. Vill prata om bebis, syskon, förlossning, ja allt möjligt som hör en normal graviditet till. Hellre om förvärkarna, för det hör till. Är så trött på att se kryckorna eller att få frågor om dem, att jag kan spy. Med allra största tacksamhet över människors omtanke får jag ibland bita mig i läppen för att inte svara kort eller oartigt när någon frågar. Jag vill trots allt minnas den här tiden och min sista graviditet som en fin sak för mig och oss, inte som någon opraktisk sjukdom.

Förvärkar ja. Kvällar och nätter, mest. Det gör ondare med andra barnet, som de säger. Tur man får chansen att öva andning inför förlossningen i alla fall    

Idag är det Alla    Dag och vi har alla tre fått och gett varandra en liten omtanke. Bara nåt litet. I tisdags var det fetmatisdagen, lite semla fick det bli

Nej nu ska jag krypa ner med en bok, vet knappt om jag är vaken eller inte längre...