I natt hade jag min första dröm om förlossningen. Vattnet gick i vecka 23 och jag åkte in till förlossningen. Väl där fanns ingen personal överhuvudtaget och mannen var heller inte med, jag födde snabbt och insåg efteråt att oj, han kommer ju inte överleva i vecka 23. Och var är alla som ska hjälpa mig, var är min man?! När jag vaknade var jag helt övertygad om att jag fött barn. Men tack och lov är det ett antal veckor kvar, och all smärta under tiden är ju tusen gånger bättre än att föda prematurbarn på ett obemannat sjukhus utan sin karl...