Så kom då äntligen pengarna häromdagen, efterlängtade och välbehövda. Det tog sin tid, jag är glad att jag inte är ensamstående, undrar hur de gör?

Tar en kopp kaffe och ser ut på bilarna och människorna genom fönstret, det är lätt dimma och fuktigt, det stämmer som man sjunger att oktober, november och december äro grå. Hur kan det vara grått såhär ofta? Tar aldrig den grå färgen slut? Grått måste vara den färgen i naturen det finns mest av, vatten har vi ingen brist på här heller. Ska nog ge mig ut i det grå ändå och hoppa mig runt kvarteret, min kraftigt reducerade promenadrunda. Allt min kropp får nuförtiden i form av motion, snudd på misshandel. En skaplig ansträngning jag kommer få göra sedan, längtar redan ut i spåret. På tv för ett tag sedan var en kvinna klädd i bikini på ett badhus, hon hade fit kropp sådär så att man tänkte på det. "Jag har sju barn" berättar kvinnan i rutan. Sju barn! Kan inte vara möjligt. Ingen adoption, ingen operation. Sju barn hade hon klämt ut och kunde ändå visa upp den kroppen, eller framför allt magen. Det borde vara förbjudet att se ut så efter sju barn, så såg min mage inte ens ut efter första barnet. Fruktansvärt kvinno-osolidariskt av mig att tänka dessa tankar men blir inte världen lite mer skönare att vara i om alla är sådär lite småmjuka och goa..? Åtminstone alla andra   

Dagens besvikelse: trodde På Spåret skulle börja ikväll, men inte då. En vecka till får man snällt vänta.

Och att vänta, det känns... bekant.