Jag har tänkt mycket på Bobby sedan igår, då det meddelades i media att styvfadern numera är villkorligt frigiven. Mamman är ute sedan i somras. Allt det hemska de gjort. Om livstid vore livstid tänker jag, men de fick ju inte ens livstid, det var inte ens mord eftersom de båda skyllde på varandra. Så det blev grovt vållande till annans död. Så snabbt går det tydligen att sona en överlagd barnmisshandel med död som följd, misshandel genomförd av de som skulle stå pojken närmast. Det är inte utan att man börjar jämföra i straffskalan... De här människorna som begått dessa fruktansvärda handlingar, befinner sig nu någonstans i västsverige och kanske ska leva vanliga liv så småningom. Det innebär att man kan komma ifråga för någon typ av relation med dem, de kommer kanske ha ett yrke som gör att man ska ha en yrkesmässig kontakt med dem. Man kan fundera över stora livsfrågor som förlåtelse, en andra chans, att se människan bakom handlingen... Men i grund och botten kan man fundera över om man ens har lust att överväga att vara så dumsnällt godhjärtad.

Igår kväll efter Solsidan såg vi på del två av Historieätarna, kan verkligen rekommendera den för er som är mat- och historieintresserade. Sjuttiotalsavsnittet gav upphov till många skratt   Fick dock skratta ståendes, halvsittandes, liggandes, gåendes... Allt utom att sitta stilla i soffan i ett försök att undgå den värsta värken. Det jobbiga just nu är att jag är så trött hela tiden, men det är inte längre skönt att gå och lägga sig. Det är värst på kvällar och nätter och aningen bökigt med alla stödkuddar och att endast kunna sova i en sovställning... Såhär kände jag mig de allra sista veckorna förra gången, inte i vecka 24. Enda gången det är skönt att sova är mitt på dagen då jag ännu inte hunnit bli så svullen i benen, får nog lägga om min dygnsrytm   

Mannen och dottern tog en långpromenad i morse och handlade dagens lunch på vägen, phad thai mmm. In i micron med den och sedan bussen till vattengympan!