En riktigt regning, blåsig måndag och det börjar närma sig jobb för mig. Om en vecka är det tänkt att jag ska börja på halvtid. Inför detta är det mesta oklart. Jag har ännu inte fått beviljad någon sjukskrivning alls från fk, jag har ännu inte blivit beviljad arbetsresor (handläggningstiden är inom en månad, hjälper föga när jag börjar om en vecka). Mitt nya schema är inte färdigt och frågan om lämningar och hämtningar av dottern hänger i luften. Det är den praktiska biten. Jag har även börjat känna stark oro över hur jag ska klara det här, att arbeta med mitt jobb som innebär både lyft och smidighet bland annat. Jag har inte fått någon läkartid inbokad för kontroll av moderkakan innan jag börjar jobba, det oroar mig rejält, känns minst sagt jobbigt att inte veta skillnaden mellan vad jag inte orkar/kan göra och vad jag helt enkelt inte får göra. Har därför bestämt mig för att försöka få tag i en läkare och kontroll till slutet av veckan, men det verkar vara lättare sagt än gjort. Ringde mvc före lunchtid men de hade då stängt för dagen (!), vill att de hänvisar mig till läkare så jag slipper betala för akutbesök. Frågan är vad jag gör nu - väntar till i morgon bitti och slösar tid på möjligheterna att få en läkartid? Ringer vårdcentralen?

På onsdag ska jag till mitt första besök hos sjukgymnasten, många gravida brukar bli rekommenderade vattengympa sa läkaren men "det får du inte göra med din moderkaka som det är nu". Det ska bli skönt att få komma till en sjukgymnast och få tips och hjälp kring eventuella hjälpmedel, men det oroar mig samtidigt då jag inte vet hur jag får använda kroppen då ingen läkarkontroll finns inbokad som uppföljning. Nej usch, jag börjar sammanfattningsvis helt enkelt känna mig nervös, de senaste dagarna har jag seriöst önskat mig kryckor. Benen bär mig inte alltid och det gör mer och mer ont.

Men. Allt är inte negativt. Hade ett bra samtal med mannen igår, berättade att jag känner mig mycket mer harmonisk och avslappnad den här graviditeten - konstigt nog kanske - men allt krångel till trots så känner jag i grunden att jag tar tillvara på det mysiga och oj vad snabbt den här första hälften gick. Det här är förmodligen sista gången jag känner ett annat liv inne i mig och det här kan inte förstöra den glädjen och känslan. Det börjar även märkas vilken skillnad i aktivitet och vakenhetsmönster det är mellan den här lille gossen och min dotter när hon låg i magen, att de verkligen är sådana små personligheter så tidigt! Vecka 20 idag. Det går framåt.