Hmmm... Då ska vi se, har varit så pigg den här tiden sedan koma-tröttheten släppte i vecka 13. Har varit så glad över det, nej nej tröttheten har gått över har jag sagt till dem som frågat, den kommer väl tillbaka de sista månaderna. Men man ska aldrig säga för mycket, för nu var det tydligen dags för koma igen. Sedan i fredags har jag inte fått många timmars sömn. Lagt mig tidigt, varvat ned, allt det där. Men någonting i mig gör att det inte går, somnar liksom inte fastän jag är trött. När jag somnar vaknar jag lätt, flera gånger per natt. Har börjat få svullna ben på kvällar och nätter, det kryper och ömmar och är varmt, bebisen har börjat med hårda sparkar uppåt ungefär kring läggdags... Herregud, jag är i vecka nitton inte trettio, vad är det min kropp inte förstår?

I morse hade jag frukostdejt med en kär vän från mammagruppen, vi ägnade ett par timmar åt frukost och att prata om det här med att skaffa syskon, att vara gravid, hur det blir sedan... Hon ska ha barn när som helst och jag om några månader, det blir kul att vi är hemma samtidigt den här gången också! Hon hade med sig god choklad och en mama-tidning, så gulligt gjort, jag blir helt rörd av alla fina gester den senaste tiden. Ni förtjänar också blommor, choklad och tidningar! Jag finns här för er också   

Efter frukosten tog jag, mannen och dottern bussen till mina kära farmor som bjöd på smaskig lunch. Bussen går precis från dörr till dörr och det är ju roligt att åka buss när man är tre år! Dottern förgyllde bussresan med sina kommentarer och iakttagelser. Supergod mat, kyckling rosépeppar i ugn med varma bananer mums. Min farmor kan ju sina efterrätter och de kommer gärna i plural, citronfrommage, fruktkaka och kex serverades vi till kaffet. Och då var det grädde i huvudrätten. Åtta timmar senare är jag fortfarande inte hungrig.

Det är bra att känna busschaufförer för då kan bussresan hem kosta gratis. "Han var snäll" sa dottern. Sedan ville hon sjunga En busschaufför, en busschaufför det är en man med glatt humör...