En lördagkväll i januari och det har börjat märkas att det blir lite ljusare om kvällarna nu. Tidigt att tänka på det när vinterkylan biter en i kinderna och januari inte ens passerat sin första hälft ännu, men vad vore man väl utan hoppet?

Jag har funderat lite på det där med om man får försämrat minne när man är gravid. En del av mig vill gärna tro det, skylla på det, det är ju bekvämt. Man googlar lite och får upp det ena och det andra, man säger inte varför utan förklarar det lite diffust med "hormoner". Jag upplever att jag har fått helt galet dåligt minne den senaste tiden, jag som annars har bra detaljminne och minns många och onödiga detaljer som jag inte vet vad jag ska göra med. Det händer i princip aldrig annars att jag glömmer en händelse, en tid, vad någon sa... Men nu. Trots att mannen säger "Men vi pratade ju om det i förmiddags, minns du inte?" och det klingar inte ens en klocka som det skulle ha gjort i vanliga fall. "Nej det minns jag inte alls." Har ingen aning om att vi ens pratat om saken. Förstår att han antagligen har rätt, men nej då. Det är helt blankt. Får ju bara lita på att han inte lurar mig att gå med på något vi kanske bestämt tidigare   Det händer mig också flera gånger om dagen att jag tappar kunskaper jag vet att jag har. Som häromdagen när vi spelade spel, fick frågan om i vilken film "I love the smell of napalm in the morning" kommer från och jag vet ju det, ser den framför mig. Jag blir oerhört frustrerad över mig själv, varför händer detta igen? Går och lägger mig på soffan och det tar en kvart tjugo minuter innan svaret kommer till mig, Apocalypse now heter den ju. Och då kom jag ändå på det till slut. Det är inte alltid jag ens kommer så långt i minnets trånga gångar nuförtiden. Det är helt igenbommat där uppe.

Och så läser man det här, jaha det är alltså bara en myt allt det där med gröten i hjärnan. Och det är ju trevligt på sätt och vis, man vill ju inte gå omkring och känna att folk tycker att man är sinnesslö och mindre kapabel att utföra sitt jobb etcetera. Det ska tydligen bero på trötthet (är inte så trött för tillfället) och att man har mycket att tänka på men det känns inte alls rimligt tycker jag. Jag har definitivt haft perioder i livet med betydligt mer omkring mig men inte har mitt minne svikit mig då som nu. Men som sagt. Lite skönt vore det ändå om man får skylla på någonting, när man inte alls känner igen sig själv.

Det har hittills varit en lugn helg, karln jobbar och jag och dottern var hos min mor och far en stund under dagen. Lite kantarellsoppa och frallor smakade gott till lunch och sedan lite lek i trädgården med assistans av en leksugen mormor.

Igår var vi på bvc, allt såg bra ut med dottern och hon låg som väntat lite över kurvan på både längd och vikt. Hon har fått den längd jag inte har, barn ska väl kompensera det föräldrarna aldrig gjorde eller blev   På ett plan ligger även jag över kurvan och det är på sf-måttet, som mättes på mvc i tisdags. Kanske blir två långa här som klappar sina lilla mamma på huvudet om några år...

På mvc blev vi ombedda att fundera kring eventuell igångsättning i vecka 38, om ungefär sju veckor med andra ord. Först lät det bra och skönt att korta ned tiden lite, men när man läser om metoder och eventuella konsekvenser... mja. Jag vet inte. Får sätta oss in i det lite mer.

I torsdags var jag på frukostdejt hos en fin vän och hennes goa bebis, de leenden man fick av den lilla tjejen som kom till världen i oktober får mig ju inte att längta mindre precis   

Ljumskarna, benen och runt omkring gör mer och mer ont, sammandragningarna börjar kännas de också men smärtan i ryggen är nästan helt borta. Det är ju tur att något går åt rätt håll!

Jul, nyår, femtioelva födelsedagar i vår släkt och ett förvärvat körkort har kommit emellan datorsittandet den senaste tiden. Dåligt dåligt. Varje år undrar jag varför alla jag känner fyller år nu? Fyra kalas på en och en halv vecka har jag varit på. Imorgon syrran, på söndag mamma, och inte slutar det där... När man ingen ork för tillställningar har ska man kalasa som värst. Är barnsligt glad och stolt för att jag numera både är körkortsinnehavare och bilägare dock! Det hade helt klart funnits bättre och mindre smärtfyllda perioder i livet att ta det på, men har man kommit nästan mot slutet... Det kändes fel att ge upp. Kan ju köra kortare sträckor i alla fall. På fredag hämtar vi brum brum. Den ska revolutionera vår vardag. Älskar den redan. Älskar att jag ska bli bilburen efter år av cyklande, spårvagnsåkande och bussväntande. Har uppfyllt en viss miljökvot där tycker jag. När jag kom hem efter uppkörningen spelade mannen den här låten och den beskriver verkligen min situation, kan inte bättre beskriva den!

Julen var fin och nyår likaså, glada barn, pratglada gamlingar och en trött mamma. Mannen och jag lyckades med konststycket att köpa en exakt likadan julklapp till varandra, och då skulle vi inte köpa någonting alls. Tror vi känner varandra ganska bra.

Julfirande, tomten på besök

Mellandagarna, tåglek...

Nyårsgott hos mina föräldrar

Idag har halva dagen gått åt till bilinköp och bilinköps-relaterade saker som kontrakt för parkering och liknande. Resten av dagen har jag tagit det lugnt på sängen med en bok och inte orkat lyfta ett finger, det var skönt när en vän till mannen kom och hämtade upp honom för att åka och fira en annan kompis som fyller år (födelsedag igen). Skönt att få vara i fred ibland. Hade inte bidragit med mycket ändå. Nu ska jag kolla amningskläder på nätet, vecka 29 nu. Börjar bli lite tungt nu, och jobbigt att andas. Undrar hur lungorna får plats egentligen. Nu hickar någon i min mage. En ganska mysig känsla.

Ikväll fick vi besök från stora stan, det var roligt tyckte dottern för då blev vi många som "målade på kakorna"
 

Nu blir det tidigt i säng efter en nästan sömnlös natt och en trött dag..! Klapparna inslagna under granen precis som det ska vara, mannen har stått vid spisen hela kvällen och nu finns det köttbullar, prinskorv, skinka...

Här har vi haft play doh-verkstad i dagarna två! Ett troll skapat av dottern (stolt!), fisk och orm av mannen. Utanför bild sjuttioelva andra skapelser mestadels av mannen, undrar vem som ska få ett eget play doh-set i julklapp... Har fått stränga order om att inte förstöra figurerna nu när han är på jobbet, "man kan ju köpa ny lera" om man vill göra fler figurer.

Dottern är hos mina föräldrar, de skulle åka pulka och grilla. Mysigt! Hoppas det går att göra trots vädret, temperaturen är högre idag och det ömsom regnar och snöar.

På Spåret och potatisgratäng i går, fredagkväll med andra ord. Ska dricka upp mitt kaffe och passa på att göra lite hemma-spa medan jag är ensam här, ansiktsmask, lång varm dusch... Det gäller att suga åt sig av den lilla glamour årstiden och situationen har att erbjuda   

Vid fyra igår natt/morse vaknade dottern och undrade om vi skulle gå upp och fira henne och gå till förskolan och bjuda på glass. Några timmar senare, utan att jag egentligen lyckats somna om, var det dags att sjunga Ja må hon leva för vår stora tjej.

Vår stora, stolta treåring som är både stor och liten på samma gång. Men det är nog så det är att vara människa, liten ibland och stor ibland. Vi har väl alla åldrar inom oss. Mysig frukost med presentöppning är en bra början på en dag tyckte hon, och traskade iväg till förskolan med sitt glasspaket.

Senare på kvällen blev det treårskalas med släkten, fler presenter och många intryck! Tänk att hon redan är tre år, vad fort det har gått. Ändå kan jag knappt tänka mig hur det var innan hon kom, vad gjorde vi då? Det känns helt overkligt att jag ens haft ett liv där jag inte hade någon att hämta med mig hem från förskolan efter jobbet, att det funnits en tid utan tassande fötter in till vårt sovrum på natten... (Och för all del ett liv där man kunde tacka ja till en tillställning på stående fot utan att konsultera nätverket och planera i dagar för att kunna lämna hemmet   )

I morse var hon tomte på sitt allra första luciatåg, så lugn och stolt stod hon på trappavsatsen ute i den tidiga morgonen. Hemma har hon sjungt sångerna i flera veckor men idag var hon alldeles för upptagen med att iaktta sina kompisar och alla uppradade föräldrar mittemot. Det värmde i mitt hjärta att se dagen gry med den upplevelsen   (Och i detta luciatåg fick även pepparkaksgubbar/gummor delta. Det serverades även pepparkakor.) Efteråt blev det fika på avdelningen, mysigt. Somnade sedan en stund på sängen, luciafirandet var vad jag orkar på en dag. Trött efter igår, lämnade återbud på vattengympan idag för jag kom inte ur sängen när jag väl lagt mig. Kände redan igår kväll att det blev för mycket, tog några tabletter innan jag lade mig. Aj aj idag. Måste ta det lugnt.

Apropå ork så läste jag idag i nyheterna om en studie som gjorts av Sahlgrenska där man visar att det sociala livet kan begränsas av foglossning. Känner verkligen igen mig i beskrivningen av studien, det här har ju verkligen tagit kontroll över hela mitt liv. Kan inte låta bli att tänka samhällsekonomiskt också, tjugo procent av alla gravida kvinnor sjukskriver sig någon gång för foglossning. Tänk vad vi kostar samhället pengar. Vi jobbar inte och orkar inte vårda våra relationer som vanligt, det är dumt att tro att det inte får konsekvenser. Någonting i mig säger att det inte känns ok att det bara är såhär, gilla läget-attityden. Ett väldigt dyrt och kanske onödigt läge att gilla.

Det forskas för lite på området menar en av de få som faktiskt gör det, Thomas Torstensson, forskare och sjukgymnast på Sundsvalls sjukhus. I den länkade artikeln säger han några ord som får mig att tänka: "Alla har rätt till en vettig bedömning! Fråga vem i din stad som kan något om bäckenrelaterad smärta. Tuffa till dig! Kräv din rätt! Du har väl andra mål i livet än att anpassa dig till smärta, eller hur? Onödig smärta är det ingen som tjänar på. Det gäller att inte bita ihop och lida, många kvinnor verkar göra det." Han menar också att sjukvården bör undvika att ge det märkliga rådet att ospecifikt "röra på sig".

Ja vad ska man säga... Jag känner att det är fel att bara gilla läget men var är orken till att "tuffa till mig" ? Vem ska jag tuffa till mig mot? Vården är knappast illvillig möjligen finns där okunskap.

Ska lägga mig och läsa en stund innan mannen och dottern kommer hem från stan, de åker tydligen skridskor just nu enligt senaste uppdateringen från Whatsapp. I morgon är vi hemma alla tre. Trevlig lucia!

I detta vinterlandskap traskade dottern nyss iväg med sin moster till pulkabacken en bit bort. Jag hör dem genom fösntret. Snön yr. Vinden har tilltagit idag. Snäll moster som ger sig ut med ett litet snötroll   Dottern har pratat om mosterpulka ända sedan hon vaknade i morse.

Igår kväll såg vi en riktigt bra film, Incendies (Nawals hemlighet). Kan verkligen rekommenderas. Ingen feelgood-film direkt men gav upphov till mycket känslor och samtal mellan mannen och mig. Började lördagkvällen i soffan med kaffe och glögg, men snart orkade min arma kropp inte sitta längre så vi fick fortsätta filmkvällen i sängen.

Dagarna som gått... I onsdags var jag på julfest med jobbet, roligt att träffa alla igen! Åt en jultallrik, det dracks glögg och lektes lekar. Allt var passande nog lugnt och stillasittande, det kändes dock i kroppen när jag kom hem så helt färdig gick jag och lade mig. Jag orkar ungefär en dryg timmas socialt umgänge åt gången nuförtiden, tur att alla andra också bara sitter inne den här tiden på året så jag slipper ha dåligt samvete   Blir trött och grinig som en gammal bitter tant om jag inte får vila och vara i fred, men jag ska lagra lite gott humör till i vår. Hav överseende.

Det är så fint...

det här med vinter.

Och så kan man

julpynta! Även det här året finner man dock tomtar och annat på andra platser än där man ställt dem. Till exempel nedbäddade i någon dockvagn. Undrar hur de kommit dit?

Och annars... Två vattengympa-pass som vanligt. Eftersom jag fått mer ont den senaste tiden börjar det bli besvärligt att ta mig dit, tycker hållplatsen jag åker till ligger lite för långt bort från själva vattengympan. Så att vara i vatten är skönt men det är projektartat med logistiken kring den, vet inte riktigt hur jag ska göra.

Mannen jobbar. Dags att börja förbereda lite inför den stora dagen som är på onsdag, dottern fyller tre. Presenter som ska inhandlas och allt det där   

Min nya vän på väggen i sovrummet visar Emil för dottern medan jag halvligger/sitter bredvid med datorn. Hon har varit hemma idag för magsjuka, klart vi skulle få hit det nu inför födelsedag och allt. Den får gärna försvinna till dess! Mitt lilla troll som hade sett fram emot att få åka pulka idag   Verkar inte vara alltför aggressivt, har inte hänt något sedan i morse.

Snön har kommit, föll igår natt. Igår var jag en bambi på väg till vårdcentralen, inser behovet av isdubbar till kryckorna. Känner nu även större sympati med gamlingar med käppar och kryckor sedan jag känt hur halt ett bussgolv är när man försöker stödja sig på sitt hjälpmedel för att ta sig fram i gången. Inte stabilt. Stackars gamlingar, de har det såhär varenda vinter.

Var hos läkaren igår, blev sjukskriven januari ut. Känns trots allt bra att ha någonting att ställa mig in på en lite längre period den här gången, det har ju blivit några turer med undersökningar och bedömningar vid det här laget. Har mött bra och förstående läkare varje gång men det är klart något tröttsamt att dra samma historia gång på gång då det med undantag av en gång alltid är olika läkare jag kommer till.

Vecka 25. Gick alltså in i den sista trimestern igår. Femton veckor till vi får träffa vår gosse, femton veckor känns inte så länge.

Igår

Mitt hjärta har bakat hjärtan och lite annat

Idag

Min nya sovrumskamrat! I detta sällskap ska jag tillbringa de närmsta månaderna, ses till sommaren!