En lördagkväll i januari och det har börjat märkas att det blir lite ljusare om kvällarna nu. Tidigt att tänka på det när vinterkylan biter en i kinderna och januari inte ens passerat sin första hälft ännu, men vad vore man väl utan hoppet?

Jag har funderat lite på det där med om man får försämrat minne när man är gravid. En del av mig vill gärna tro det, skylla på det, det är ju bekvämt. Man googlar lite och får upp det ena och det andra, man säger inte varför utan förklarar det lite diffust med "hormoner". Jag upplever att jag har fått helt galet dåligt minne den senaste tiden, jag som annars har bra detaljminne och minns många och onödiga detaljer som jag inte vet vad jag ska göra med. Det händer i princip aldrig annars att jag glömmer en händelse, en tid, vad någon sa... Men nu. Trots att mannen säger "Men vi pratade ju om det i förmiddags, minns du inte?" och det klingar inte ens en klocka som det skulle ha gjort i vanliga fall. "Nej det minns jag inte alls." Har ingen aning om att vi ens pratat om saken. Förstår att han antagligen har rätt, men nej då. Det är helt blankt. Får ju bara lita på att han inte lurar mig att gå med på något vi kanske bestämt tidigare   Det händer mig också flera gånger om dagen att jag tappar kunskaper jag vet att jag har. Som häromdagen när vi spelade spel, fick frågan om i vilken film "I love the smell of napalm in the morning" kommer från och jag vet ju det, ser den framför mig. Jag blir oerhört frustrerad över mig själv, varför händer detta igen? Går och lägger mig på soffan och det tar en kvart tjugo minuter innan svaret kommer till mig, Apocalypse now heter den ju. Och då kom jag ändå på det till slut. Det är inte alltid jag ens kommer så långt i minnets trånga gångar nuförtiden. Det är helt igenbommat där uppe.

Och så läser man det här, jaha det är alltså bara en myt allt det där med gröten i hjärnan. Och det är ju trevligt på sätt och vis, man vill ju inte gå omkring och känna att folk tycker att man är sinnesslö och mindre kapabel att utföra sitt jobb etcetera. Det ska tydligen bero på trötthet (är inte så trött för tillfället) och att man har mycket att tänka på men det känns inte alls rimligt tycker jag. Jag har definitivt haft perioder i livet med betydligt mer omkring mig men inte har mitt minne svikit mig då som nu. Men som sagt. Lite skönt vore det ändå om man får skylla på någonting, när man inte alls känner igen sig själv.

Det har hittills varit en lugn helg, karln jobbar och jag och dottern var hos min mor och far en stund under dagen. Lite kantarellsoppa och frallor smakade gott till lunch och sedan lite lek i trädgården med assistans av en leksugen mormor.

Igår var vi på bvc, allt såg bra ut med dottern och hon låg som väntat lite över kurvan på både längd och vikt. Hon har fått den längd jag inte har, barn ska väl kompensera det föräldrarna aldrig gjorde eller blev   På ett plan ligger även jag över kurvan och det är på sf-måttet, som mättes på mvc i tisdags. Kanske blir två långa här som klappar sina lilla mamma på huvudet om några år...

På mvc blev vi ombedda att fundera kring eventuell igångsättning i vecka 38, om ungefär sju veckor med andra ord. Först lät det bra och skönt att korta ned tiden lite, men när man läser om metoder och eventuella konsekvenser... mja. Jag vet inte. Får sätta oss in i det lite mer.

I torsdags var jag på frukostdejt hos en fin vän och hennes goa bebis, de leenden man fick av den lilla tjejen som kom till världen i oktober får mig ju inte att längta mindre precis   

Ljumskarna, benen och runt omkring gör mer och mer ont, sammandragningarna börjar kännas de också men smärtan i ryggen är nästan helt borta. Det är ju tur att något går åt rätt håll!