Vid fyra igår natt/morse vaknade dottern och undrade om vi skulle gå upp och fira henne och gå till förskolan och bjuda på glass. Några timmar senare, utan att jag egentligen lyckats somna om, var det dags att sjunga Ja må hon leva för vår stora tjej.

Vår stora, stolta treåring som är både stor och liten på samma gång. Men det är nog så det är att vara människa, liten ibland och stor ibland. Vi har väl alla åldrar inom oss. Mysig frukost med presentöppning är en bra början på en dag tyckte hon, och traskade iväg till förskolan med sitt glasspaket.

Senare på kvällen blev det treårskalas med släkten, fler presenter och många intryck! Tänk att hon redan är tre år, vad fort det har gått. Ändå kan jag knappt tänka mig hur det var innan hon kom, vad gjorde vi då? Det känns helt overkligt att jag ens haft ett liv där jag inte hade någon att hämta med mig hem från förskolan efter jobbet, att det funnits en tid utan tassande fötter in till vårt sovrum på natten... (Och för all del ett liv där man kunde tacka ja till en tillställning på stående fot utan att konsultera nätverket och planera i dagar för att kunna lämna hemmet   )

I morse var hon tomte på sitt allra första luciatåg, så lugn och stolt stod hon på trappavsatsen ute i den tidiga morgonen. Hemma har hon sjungt sångerna i flera veckor men idag var hon alldeles för upptagen med att iaktta sina kompisar och alla uppradade föräldrar mittemot. Det värmde i mitt hjärta att se dagen gry med den upplevelsen   (Och i detta luciatåg fick även pepparkaksgubbar/gummor delta. Det serverades även pepparkakor.) Efteråt blev det fika på avdelningen, mysigt. Somnade sedan en stund på sängen, luciafirandet var vad jag orkar på en dag. Trött efter igår, lämnade återbud på vattengympan idag för jag kom inte ur sängen när jag väl lagt mig. Kände redan igår kväll att det blev för mycket, tog några tabletter innan jag lade mig. Aj aj idag. Måste ta det lugnt.

Apropå ork så läste jag idag i nyheterna om en studie som gjorts av Sahlgrenska där man visar att det sociala livet kan begränsas av foglossning. Känner verkligen igen mig i beskrivningen av studien, det här har ju verkligen tagit kontroll över hela mitt liv. Kan inte låta bli att tänka samhällsekonomiskt också, tjugo procent av alla gravida kvinnor sjukskriver sig någon gång för foglossning. Tänk vad vi kostar samhället pengar. Vi jobbar inte och orkar inte vårda våra relationer som vanligt, det är dumt att tro att det inte får konsekvenser. Någonting i mig säger att det inte känns ok att det bara är såhär, gilla läget-attityden. Ett väldigt dyrt och kanske onödigt läge att gilla.

Det forskas för lite på området menar en av de få som faktiskt gör det, Thomas Torstensson, forskare och sjukgymnast på Sundsvalls sjukhus. I den länkade artikeln säger han några ord som får mig att tänka: "Alla har rätt till en vettig bedömning! Fråga vem i din stad som kan något om bäckenrelaterad smärta. Tuffa till dig! Kräv din rätt! Du har väl andra mål i livet än att anpassa dig till smärta, eller hur? Onödig smärta är det ingen som tjänar på. Det gäller att inte bita ihop och lida, många kvinnor verkar göra det." Han menar också att sjukvården bör undvika att ge det märkliga rådet att ospecifikt "röra på sig".

Ja vad ska man säga... Jag känner att det är fel att bara gilla läget men var är orken till att "tuffa till mig" ? Vem ska jag tuffa till mig mot? Vården är knappast illvillig möjligen finns där okunskap.

Ska lägga mig och läsa en stund innan mannen och dottern kommer hem från stan, de åker tydligen skridskor just nu enligt senaste uppdateringen från Whatsapp. I morgon är vi hemma alla tre. Trevlig lucia!